Utan land

taking a train

tillbaka till rötterna. älskade lilla ludvika – vad glad jag är för att jag inte bor där, men ledsen för att jag inte kan vara där tillräckligt. jag skulle kunna vandra runt där i timtals och bara tänka, låta alla minnen bara svämma över. nog för att det finns kvarter jag alltid kommer undvika, men rosa huset kommer alltid vara barnkalas och köttbullskastning. det var där patrick backade in bilen i lyktstolpen (vilket iofs var tur, annars hade den gigantiska folkmassan som tittade på Jan Johanssen utanför blivit lite mindre), det var där vi gömde fimparna i snön (smart..) och det var där jag fick min första coola mountainbike. och hur jag än försöker kan jag aldrig komma på en gång då pappsington varit arg på mig.

om en timme rullar tåget ut från stationen och snart är jag framme. där kommer kladdo och hämtar mig i hennes egna bil. vi åker hem till henne och hennes sambo. vi lagar kanske mat. kanske åker vi upp på knutsbo och jag kommer bli förvånad över hur stora Jossa & Gustav har blivit. kanske dricker vi lite öl och åker till smedjebacken. hur som haver, det här har jag längtat efter  l ä n g e. det är som att komma hem. kanske vågar jag till och med åka ut till Lyviken. det är där han finns tydligen.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: