dagens snyftare

efter lite brevslickeri på SCB så satte jag mig med de nya enkäterna vi ska dola med nästa vecka. tänkte att det var lika bra att köra igång.. första är ju alltid pirrigast. samma med allt. i alla fall så heter denna undersökning "nej till sjukpenning – vad hände sen?". och bara det pekar ju på att det är människoliv som har vänts upp och ner mer eller mindre. jag fick prata med en man som arbetat 20 år inom byggnadsbranschen med tunga lyft och dragit på sig ett diskbrock som opererats förra året.. han nekades sjukpenning för att försäkringskassan (FK) inte klassade det som arbetsskada (mariah – ändra på det där!).

detta är de nya hårda tolkningarna som FK tillämpar. mannen var hur upprörd som helst. han orkade inte ens bråka med dom mer, utan hade (för äta måste man) gått tillbaka till sitt gamla jobb. okej, FK’s tillämpning har säkert bakomliggande skäl, mannen borde bråka mer och det finns försörjningsstöd.. men vafan – måna om en arbetares stolthet. när jag tackade för att han ställt upp och svarat på mina frågor grät jag nästan.. han var så glad för att någon ringt, brytt sig och frågat om hur han upplevt det att han gav mig en stjärna i himlen. nu vet jag bara inte hur jag ska kunna sitta och lyssna livsberättelser från folk vars liv till synes slumpmässigt gått av på mitten. hur ska jag klara det utan att kunna GÖRA något? jag vet inte hur det ska förändras eller vad som är rätt. alltid blir ju något galet för någon annan.. alla människoöden är sammanflätade, allt har en mening och goes around comes around – men fan, människor förtjänar det inte.