Utan land

lämna mig och min svettiga cykelröv ifred!

Hade min första ”dåligt vett på gymmet”-upplevelse idag. Upplever sällan att folk är äckliga, otrevliga eller saknar känsla/hyfs i träningssammanhang. Så länge den som svettas så det är en pöl runt cykeln torkar efter sig (för halkrisken) och att man inte tränat i samma t-shirt sedan -93 så är jag riktigt tålig (för luktrisken).

Bryr mig inte så mycket om folk torkar handtag och ryggstöd efter sig (vad gör man på ett gym om man är rädd för bacillusker?), om folk har en svettrand i stjärten på de ljusgråa joggingbyxorna eller om någon frågar om det är okej att ta en maskin under en vilopaus.

MEN, jag är inte på gymmet/på spinning/på en ”jag låtsas att jag springer”-maskin för att träffa folk, skaffa nya kompisar eller torrprata i omklädningsrummet. Nog för att jag ler och kan möta folks blickar, men träningen är egentid (om jag inte går på något hopp & studspass alt. ”lagsport”). Älskar att bara försvinna iväg med iPod-lurarna så långt in i örat så att stigbygeln veknar.

TILL SAKEN, satt på cykeln och trampade loss efter jobbä. En översminkad brud i för små kläder och för mycket tuggummi knackade mig på axeln och ville ha hjälp att komma igång. Hjälper såklart till, och det slutar med att hon sitter EXAKT samma inställningar som jag. Hon ska veta vad jag lyssnar på, vilken höjd min sadel har, vilket motstånd jag har, på vilket program jag kör, hur många kalorier som förbrändes för mig de första tio minutrarna – u get it..

Till sist frågar hon mig hur länge jag tränat och hur mycket jag väger. Jag tappar bara hakan och förundras över att somliga aldrig känner av situationen helt rätt. Säkert ville hon ”tävla”. Denna sorts ”tävling” kan jag också ha med folk, men utan att de vet om det. Oftast handlar det om att hinna först till en lyktstople eller jag ska hinna upp till fyra kilometer innan personen bredvid mig som startade ungefär samtidigt.

Usch, jag är lite störd av henne fortfarande.. KONTENTAN: Jag gillar inte när folk kommer in i min privata sfär utan att jag bjudit in till det, och särskilt inte när jag sitter med upprinnelsen på en spännande ljudbok och härliga svettpärlor i tinningarna.

Vad väldigt svenskt och lagomt.. Men sant.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: