vi alla den vägen skall vandra..

jag har precis skrivit ett testamente. det var någon på jobbet som tyckte att det var lite konstigt, men när det gick upp för mig i helgen vad det egentligen innebär så kändes det självklart.

de enda jag vill lämna eventuell kvarlåtenskap till är självklart småsystrarna. utan tvekan! kärleken får nöja sig med bohag, men besparingar och annan “förmögenhet” får han klara sig utan.

det slog mig också att jag inte är rädd för att dö. det känns lite konstigt att konstatera det. jag vill inte bli sjuk, men det har bara med själva lidandet att göra – inte med resultatet.

man fick vara lite poetisk i slutet av det juridiska allvaret också:

I tillägg, glöm aldrig att ting bara är världsliga saker. Det viktigaste vi har hittar vi i hjärtat, minnen minsann.