2:a februari: djupt nere i en canyon

i skrivande stund är vi på botten, bokstavligt och bildligt talat. vi har sedan kl 3 imorse varit vakna och när vi äntligen blev upphämtade (45 min för sent) satte vi kosan mot colca canyon. vi var uppe bland is o snö på 4900m, men trekkigen började på 3200m. väldigt behagligt klimat och ingen känsla av altituden (även om vi tog fel piller i början av resan – diarrepiller istället för de mot höjdsjuka, så vi får väl se när vi kan bappa nästa gång).

vi skulle ta oss ned till 2100 m, och botten av ravinen/canyonen samt floden som rinner där nere. nedåt gick allt som en dans (tack tyngdlagen), iaf så nära som det går. det var jobbigt som tusan, men när man hela tiden såg målet närma sig var det enkelt att motivera vidare pågång.

väl nere blev det snacks och en vattenpaus innan guiden pepe (vars första tjej var en svenska) förklarade hurtigt att vi nu hade en timme uppför, en timme plant och en timme ned igen innan vi var framme vid oasen vi skulle övernatta på. kul! det var döden uppför. fy fan för den lame, jag ville bara sätta mig rätt ned och låta någon köra hem mig. absolut bland det jobbigaste jag gjort nånsin. dock är det bara att bita ihop o knalla. ingen KAN hämta, allt som de i byn här inne har och förbrukar är fraktat hit med åsna. det är galet, inspirerande och ger en tankeställare.

när vi väl kom fram till byn var det festival! 3000 öl som någon stackars åsna burit hit förbrukades. de spelade musik live och dansade runt, runt, runt och runt torget igen. så även jag.. jisses! jag blev uppbjuden av en man i helklänning och en japansk lampa som hatt (inte riktigt – men deras traditionella kläder är helt amazing! och kostar tydligen skjortan så de är galet nöjda med de väldekorerade kläderna). det var iaf bara att försöka svänga med i stegen som alla redan kunde. tur att folk var så fulla att de uppskattade mitt tappra försök! sedan blev jag inslängd i paraden för den omvalde ”byherren” och då sprutade de öl som champagne så man trodde aldrig de gjort annat. kladdig, skrattig och trött i benen fick jag återvända till åskådarplats efter ett varv. och så var det både skämmigt och skoj att killen var så nöjd och pokade runt med sina pals. misstänker att pepe hade mycket att göra med detta.

i mellan varven fick vi snabbkurser i växter o faunan (ballt ord). bland annat de parasiter som lever på kaktusarna som inkas färgat kläder med i tuuusentals år (men nu har Mexico också kommit på det så de tjänar inga många slantar på det längre). and, vi fick smaka på aloe Vera. äckligt som tusan o stannade i munnen hur länge som helst.

sen var det en timme ganska plan walking, nice! men sen kom nedåtbiten. ont precis överallt (mest stortåna och knät såklart) och svårt att andas. då ville jag bara dö en sväng igen, och när det började regna var det bara att ta ett steg i taget och vara nöjd för att det gick.

och nu ligger vi i vår säng (vi fick egen bungalow!! alla andra delar – våra två tyska bästisar drog en nitlott tyvärr) efter dopp o lek i poolen. kallt, men sjukt skönt att vara så tyngdlös. middag om 20 min (kl19) och efter det är det bara däcka som gäller. 4 timmar uppför imorgon innan vi kommer tillbaka till stan. jag bävar! men, när detta är avklarat kommer jag vara sjukt nöjd med att ha bestigit mount everest, fast tvärtom. (ni kan också notera att jag inte kommer bestiga berget, är för klen för det).

och, tack peter&jullan som lärt oss stampa jordgolv. golvet vi har i vår bungalow skulle behöva en stampning till. kanske att vi orkar imorn!