akta!! halen kan vara sten (eller den om att upptäcka the lost city of incas)

vi studsade upp ur sängen när klockan ringde kl 04.00 (NOT) för att bege oss upp till machu picchu. men ut i regnet skulle vi. vi fick tipset om att en skulle köa till bussarna och en till biljetterna, sagt och gjort. jag köade till bussarna, under tak. när han kom med biljetterna var han våt som tusan (men inte genom kläderna, vi ha ordentliga set minsann) och 31 dollar fattigare. de måste tjäna en förmögenhet på de 7 km upp till starten. men men, är man väl i byn har man ju inget annat val (att knalla upp är inte ett alternativ!).

regnet lättade väl uppe och sen har vi lekt kurragömma bland hala stenar i flera timmar. vi tjyvlyssnade på andras guider och lärde oss inte då mycket. vi vet iaf att de använde stjärnorna mycket (på ett ställe hade de ett astronomicenter där de avbildat bergen runtom, där de bestämde när det skulle skördas, sås och sånt som lantbruksfolk gör med hjälp av olika stenar som de “täljt” ur berget).

annars tror jag att de dåliga mobilbilderna säger mer, det är helt enkelt oförståligt att det bott folk här. vägen hit (deras smala via en galen bro) var regnskogig, men deras odlingstrappor var perfekta för mat. settingen för boplatsen är det häftigaste nånsin (som så mycket annat på den här resan, sorry) och jag förstår verkligen att det är en av världens underverk.

jag hittade btw byns talarstol och sjöng en truddelutt. tur att det var lite folk när vi var där så tidigt på morgonen.

plus i kanten: att de inte krängde saker där utan lät det vara (kiosken/kafét utanför räknas inte – där köptes för övrigt resans hittills dyraste öl. grattis Mattias!)