åh, Martin Ezpeleta din fine man

det är nog ingen jag gillar att läsa mer än Martin Ezpeleta. när jag ser något nytt kan jag ibland faktiskt överväga att spara en text till sen, att liksom gotta mig i att ha något att se fram emot. detta håller självklart aldrig..

gillandet kan nog nästan förklaras som en liten virtuell förälskelse. önskar jag hade hans träffande, vackra och på samma gång oerhört provocerande (för somliga) text. han sätter ibland de allra självklaraste saker i böljande oklara sammanhang, och porträtterar ibland det intimaste, känsligaste, innersta så oerhört vasst.

jag tror jag kan gå så långt och säga att jag beundrar honom. för att han pratar om sin dotters självklara orgasm på föräldramöten, startar en kampanj för sin sjuka hemhjälp som saknar allt, tar mig med på en resa i Argentinas vardag, visar hur svag man är som alltid stark och avslutar en text om båda föräldrarnas lika med:

“Så känsliga när vi känner oss som offer, så hänsynslösa när vi
är förövarna.
Glömmer bort att vi aldrig bara är sår, någon gång i livet är vi också svärd.”

ja ni, om folk i allmänhet bar lite mer Martin i sig skulle vi ha det bättre tillsammans.

och, Mads – detta påminner mig om dig. jag saknar att läsa vad du skriver!