pura vida en Costa Rica

anlände som skrivits tidigare i Costa Rica per fot över bron till gränsstaden saxiola. efter en sjukt smidig migrationskontroll var vi lunchsugna och hoppade in på första bästa. alla vi fyra fick bästa maten på länge! servitrisen var den bästa på länge! hon hjälpte oss med bästa transporten till puerto viejo (buss, såklart) och skrattade mycket. hon berättade att hon samlar på mynt och vi lyckades ge henne två svenska enkronor. synd att vi inte hade en guldpeng!

en smidig färd på en liten osmidigare väg tog oss vidare en liten bit norr efter den karibiska kusten. när vi började åka jämsides med havet dök tom solen fram! det bådade gott. lite vilsna dividerar vi om var vi ska ta vägen och framför en stor skylt efter huvudgatan dyker en skön kille på oss med ett förslag. 69 m (exakt) bort runt hörnet har han ett ställe där han bott i snart tre månader. helt ok hostel så vi checkade in i varsitt trärum och begav oss sen åå stadsvandring med vår nyfunna vän.

måste säga att redan första timmarna här gjorde mig väldigt, väldigt glad. det är ganska turistigt indeed, men charmen är kvar. det är ingen hård approach, utan alla – ALLA – är så fantastiskt vänliga och hjälpsamma. en artighet som iofs gör det svårt att veta om folk är genuint välvilliga och intresserade, eller ”bara” är ”för” väluppfostrade. ingenting ont om någonting, utan jag sätter stort värde i att vi inte längre behöver avspisa folk. i bocas var man tvungen att vara ganska hård för att få hålla visst avstånd till alla möjliga personer som vill sälja gräs, turer, kläder och sin mormor (typ).

här är det väldigt avslappnad, go stämning – helt utan någon aggressiv och utåtriktad konkurrens. me like! detta betyder att så fort någon har hjälpt dig med något, visat dig något eller på annat sätt interagerat med dig så behöver det inte mynna ut i en monetär transaktion. detta har våra första dagar (1,5 dag) visat.

alla vi mött fram till nu här i Costa Rica är stolta ”ticos”. de skryter om sitt vackra land som har allt, med all rätt. de berättar om korruption, ett land utan militär, vilken fantastisk mat de har, ett land med starka kulturella influenser från många håll (taiwan, afrika, araber mm), ett land som är som en bro ut i övriga världen, ett land som lever ”pura vida”. jag gillar det! att några timmar transport kan göra sådan skillnad, det är bevis för att social säkerhet (fri vård, gratis skola bl.a) är viktigt.

efter första rundturen i stan verkade alla vara i lite feststämning (måndagen var helgdag här, så det var lite av en partysöndag). vi lyssnade på gitarrspel, drack öl och begav oss ut i svängen. shotade, skojade med danskar, träffade de två brittiska brudarna från bocas igen och skrattade åt att Mattias gick vilse två gånger. fortfarande efter mörkrets inbrott och med alkohol som flödade hos de flesta kändes det inte dodgy alls. såklart långt ifrån som hemma, men absolut lika långt ifrån otryggt också. många röker på en hel del (stod tom i lonely planet att man i denna stad möter en hel del ”stoned grins”, vilket är sant) och det verkar ok att röra sig i bar överkropp med öl överallt. livemusik, grillspett och salsa i en salig blandning var det här.

när vi vaknade på måndagen var little shrimpen och Lill-patten lite bakis, med all rätt eftersom de höll ut till 5 am, så vi knallade till affären och dukade fram frukost till hela herrskapet. en inlåsning senare väntade vi på en planerad skjuts till en strand lite längre ner mot manzanillo. när 10.00 hade passerat trodde vi inte att den nya bekantskapen som gustafssons gjort skulle komma, så vi gick med den andra killen mot en del av stranden här närmast. han visste om ett hål i revet (det är dött efter en vulkan som höjde marken med 2 m så det är inget att vara orolig för) där man kan hänga som i en pool, skyddad från vågorna och med bekväma möjligheter att dyka och sitta på kanten.

på väg ner dök ändå adrian upp i sitt monster till gammal merca, som utlovat. vi förklarade vart vi skulle och han mötte upp. flera timmars bad, beachhäng och götteria var vi väääl värda! Adrian, som är från san jose och jobbar som arkitekt, berättade massa om området, landet och sin syn på världen. vi kunde inte annat än glädjas över en ny bekantskap som verkade både skarp, empatisk och rolig. han föreslog efter ett tag att vi skulle åka till en annan strand, så vi hoppade in i hans worrier (hans eget uttryck) och for mot punta uva. där bodde han med en kompis på ett hotell vid beachen ett par dagar för semester och galej. hans vänner välkomnade oss med ”pura vida amigos!” och gjorde plats på filten. adrian var gentleman och serverade oss frukt, fixade musik och erbjöd oss att använda alla faciliteter de hade. med turkost, kristallklart vatten och en görgo’ lunch kunde ingenting gå fel! beachliv at it’s best… jag gillar de karibiska vibbarna stränderna, palmerna, musiken, folket och mentaliteten ger. ingenting är något problem, allt är gångbart och ingen roffar åt sig. igen, vi blir så väl bemötta och omhändertagna av ticosen här så man undrar nästan om alla har en gemensam masspsykos. efter att vi fått bevisat att de bara ”är såhär” njuter vi. eftersom nästintill alla kan engelska får även mitt resesällskap skoja med folk och alla är glada. enda smolket i glädjebägaren är att det är lite dyrare här, vilket får ses som en del av paketet.

när det närmade sig solnedgång frågade de om vi ville med till en bra spot att se den på, och eftersom inga idéer de kommit med dittills varit dåliga var vi på direkt. hikade upp för en liten kulle, ut på en ö-aktig sak och förundrades över utsikten. tyvärr var det molnigt på horisonten så vi fick nöja oss med att hika ner under den naturliga bro som vågorna skapat. nerifrån såg det ut som en klassisk tågtunnel som vågorna kastade sig igenom. avslutade med en promenad i djungeln och tittade på en howler monkey.

fick med oss tre av grabbarna in till stan puerto viejo där vi bor för middag. vägen in blev mycket prat, trance med nervevade rutor och folk i bakluckan. åt en middag och tackade för oss med kindpussar och ännu mer tacktacktack. så gästvänliga som de har varit, det finns det inget motstycke till (jo, såklart – men inte i vår närmaste perferi just nu).

firar det lyckade fina livet (eller pura vida som de säger här) med en påse m&m’s i sängen. tyvärr dåligt med bilder kära ni, men det blir evinnerliga bildtittarkvällar när vi är hemma igen.

puss&kram!