a walk down memory lane

vilken man vilket hjärta
vilken pappa

inte sämre någon dag, inte bättre någon dag. även fast det är födelsedag (fortfarande i Costa Rica).

om jag var privat, och inte bara personlig, skulle vi kunna fortsätta ut i fantastiska minnen, dramatiska nätter och ett långsamt farväl – men vi stannar här.

jag är så glad att mamma fann han.
jag är så glad att jag haft han!
jag är så glad för att jag nästan hann bli vuxen.

farväl är fruktansvärt, men “we always meet twice in life”.