den om att man inte får vara fin i kanten om man vill nå sitt mål

enda gången vi sover dåligt är självklart när vi måste upp i tid. tant&farbror går annars med glädje när solen går upp, men imorse var det inge skoj att behöva packa sig iväg för frukost innan bussen skulle gå 07.30. turen från puerto viejo till san jose gick som på skenor! inga fel där bortsett från att det var lite dåligt med plats, och det har det varit sen vi lämnade Argentina – alltså, ingen rätt att klaga.

väl i san jose visste vi att alla olika destinationer hade egna terminaler, så det tog inte långa stunden att konstatera att vi inte landat på rätt. pratade med några stationsvärdar (kan man kalla dem stinsar fast det inte är runt tåg?) som intygade att det skulle gå att promenera till stationen med monteverde som destination. sagt och gjort, tant&farbror tog en strosartur. fem kvarter rakt upp, två till höger och allt som hände var att vi hamnade framför costa ricas nationalbank.

hikade huvudavenyn fram, stoppade för lunch (subway!) och fick till en snabb Skype med mamma, morfar och en systrur. dock är inte morfar helt med i svängen, och man får tänka “vad gör Rebecca i datorn?!!?!?!” när man är så fin som bergstrollet. kan ju undra själv vad man egentligen gör i datorn ibland.. men, till datorns försvar ger den många möjligheter!

vi fick sen erfara att de vänliga ticosen svarar på frågor de egentligen inte har svar på då det anses väldigt oartigt att svara nekande eller inte veta. ganska frustrerande när man behöver komma fram någonstans, men tillslut intygade ett biträde i en skobutik att “si, es meyor con una taxi”. vi tackade för ärligheten och tog en taxi nästan tillbaka till startpunkten. som tur var blev det inte en dyr tur.

väl på rätt terminal var biljettluckan till monteverde stängd. eftermiddagens enda buss skulle avgå 02.30 pm enligt ett plakat så vi slog oss ner och väntade en timme lite drygt. Mattias har blivit expert på spanska så han hörde någon som sa “monteverde” och “manana” i samma mening och vrålade

“KÄRLEKEN!! det går inga bussar förrän imorn!!! vad tar vi oss till nu?!”

jag, som såklart alltid är en filbunke, trissade han lite innan jag visade mitt sanna, skeptiska intryck. Mattias tolkat spanska har gått illa förut. plötsligt hör vi att det inte går några bussar imorgon, det var det.

när gubben väl tog bort planket och meddelade att boleterian öppnat rusade vi och ett par turister till fram, fram till en gubbe utan biljetter. DOH! frenetisk aktivitet. vad gör vi nu? gänget kommer fram imorn, vi måste vara där. vi får med oss fyra stycken på att köpa biljett till san carlos, för att därifrån ta taxi fyra mil till la fortuna (dit var också alla biljetter slut) och morgonen därpå ta båttaxi och buss till monteverde. strul! men genomförbart.

känslan är ok när jag ser ett par som inte haft biljett så i kön till bussen. de hade lyckats köpa! helvete. då brann det lite! när gubben nekat både mig och matte att köpa och sen säljer till andra.. ap ap ap ap. den går inte! jag tjatar, ber snällt, går iväg, kommer tillbaka, tjatar, hotar, vädjar, hämtar busschauffören som frågar, tjatar och får tillslut ja på att vi får stå upp. halleluja!!

nog för att vi köpt några biljetter för mycket, nog för att han varit okonsekvens, nog för att vi säkert löst det ändå – men så J Ä V L A skitskönt att tillslut få kliva på bussfan. beklagar trippelsvordom. också väldigt skönt att de andra tre också fick följa med.

sommarprat räddade hela den hemska bussturen. eftersom det som fanns kvar ståplats var det bara att nypa tag i räckena och hålla i för allt man var värd. även om de inte kör fort blir färden ganska spännande tack vare krokar, krön och stup.

jag fick en ny romans också, gustav skarsgård. hans sommarprat (säkert från 2008) var som ett enda poetry slam. som jag saknat ord, struktur och flyt som det han presenterade – penetrerade – orerade.
vilken man!
och vilken överraskning! får man säga att man är så platt och inte väntade sig det?

nu har vi lagat mat på hostelet (det får räknas som en tonfiskburk, fast det blev kyckling med plast runt) och installerat oss i byn. i väntan på att gänget kommer imorn vid lunch! jiiho!!

och välkommen hem fiskmåsen! hoppas Madeira rockade foten åt er

och, Maria kusin.. tror aldrig jag och Mattias vart hela någon gång förut, så att vi kommer hem som trasdockor förvånar nog ingen :)