24:e april: hola isla ometepe!

0 kommentarer

söndagens resa gick över förväntan, samtidigt som vi fick betala lite över förväntan.

nivå 1, att ta oss från monteverde till motorvägen (pan am), gick trusselfritt. lite mycket folk på slutet så jag stod sista biten till förmån för en dama som såg lite skröplig ut.

nivå 2 blev löjligt enkel. när vi stod efter motorvägen och lurade på när nästa buss skulle komma, om den skulle komma osv svängde det upp en helt ny buss i storlek mellan som plockade upp oss fem och körde oss till staden Liberia (halvvägs till la frontera). vi skrockade lite åt hur enkelt och billigt allt var (hittills hade vi betalt ca 4 dollar för transporten). framme i Liberia blev vi bara avsläppta vid motorvägen och var påväg in i en taxi då vi hade noll koll på vart terminalen vi hade som mål låg. då tog en tant oss under sina vingar. hon viftade bort taxichauffören, sa åt oss att inte lyssna på han utan följa efter henne. sagt och gjort! 10 min promenad senare vinkade hon av oss på rätt ställe med ett stort leende. fantastiska människa!

nivå 3, bussen från liberia till penas blancas (gränsstaden) flöt också på hur fint som helst. väl framme var det otroligt med kö på Costa ricanska sidan. söndag efter semana santa (heliga veckan, som de kallar påsken här), och vi hade väl egentligen räknat med det. kön gick dock otroligt fort och innan vi visste ordet av promenerade vi mot Nicaragua.

väl framme på Nicaraguas land fick vi en chock av nivå 4, att ordna med immigrationen. det var folk, folk, folk, folk – överFuckingAllt. tänk er en fotbollsplan med flera hundra människor som står i en slingrande kö, i gassande sol, utan märkbara avancemang. när vi förstod vidden av vad detta betydde rann peppen ur oss. sex (6!!!) timmar för att få en stämpel… fyyyy faaaan. då, plötsligt kom en man fram till oss raskt och hjälpte oss fylla i blanketten (såklart under lama protester från oss då vi tyckte att vi hade massa tid till det där sen) och efter lite vanligt småprat viskar han frågan ”vill ni att jag ska ordna detta på 10 min åt er?”. vi häpnar, ruskar på huvudena misstroget då vi inte tror att det han erbjuder är möjligt. tyst förklarar han att det är absolut genomförbart, men det kostar 10 dollar. korruption, hallå!! fyyy faaaaan mumlar jag för mig själv inombords. detta borde inte vara möjligt. dock är erbjudandet för frestande för att sägs nej till, så med hjärtat i halsgropen följer vi mannens raska steg rätt fram till entrén. jag får vänta utanför med väskorna och Mattias går in med båda våra pass. efter 15 min kö och lite strul med att fixa fram dollar har vi båda en varsin stämpel. och mig har de inte ens sett!! hur galet som helst och vi är båda lite skakade, och ivriga att komma vidare. snabbt. gränsen känns smutsig.

nivå 5 blir dyraste biten, mycket på grund av att vi (kanske mest jag) bara vill komma bort från gränsen. bussarna är överfulla och enklaste verkar vara att nappa på en taxi som kör direkt från la frontera ner till hamnen i san jorge för 25 dollar. go go go! vrålar vi så är vi påväg. stannar i rivieras för att ta ut en slant innan vi landar vid hamnen. i hamnen är det kaos. lediga människor som badar på stranden, i kläder! frågar en kille varför alla badar i kläder, men han bara förundras över att jag tycker det är konstigt.

när vi avancerar till nivå 6 köper vi biljett till färjan som skall ta oss ut till isla omepete. vi har en timme på oss innan den går och vi unnar oss en lunch. och vi förfäras över de två apor som är fastkedjade i ett träd, till synes helt utan anledning. under dem sitter en skylt: peligroso! monos bravos – (fara! aggressiva apor). vad trodde ni era satar när ni kedjade fast dem? att de är gosedjur? fyyyy faaaan. väl på båten imponerades vi över ön vi var påväg till med de två vulkanerna. ena vulkanen är en perfekt konform, och aktiv. en kille försökte sälja in att hika upp på den, men då det tar 10 h tror vi att vi skippar den. träffade på en svensk tjej från götet (Amanda) som reser med en kille från new york/east hamptons (Ryan) samt en bubbe från London (stewart) så tillsammans med dem skulle vi avklara sista biten till ett bovärdigt hostel.

på nivå 7 tar en minibuss oss och våra nyfunna reskamrater till playa Santo domingo. här hoppar vi av, installerar oss och rusar rätt ner till lago Nicaragua och tar första doppet i en insjö på resan. gott!! sjön är så stor att det ser ut som en hav. att det går vågor på den med gäss på toppen adderar till känslan. ett minus är att vi inte får kvällssol, utan solen går ner bakom oss. raskt blir det mörkt och innan middagen sitter vi och spelar musik, dricker lite öl och får höra varför USA är på väg mot en motrörelse jämförbar med 60-talets.

vi glömmer nästan bort middagen men promenerar över till grannen där vi får en bit mat. eller, de andra får. jag får mixade bönor med blöta, svampiga tortillas. det är lätt det äckligaste på resan hittills! från menyn verkade det vara lite böner, tortillas och sallad – men jag blev lurad. åt Mattias pommes till middag så frukosten ser jag fram emot!

vi försökte sen kicka igång ett litet party men alla var rätt sega så tillslut fick vi bara packa ner oss i sängen.

imorgon ska ön utforskas!! men blir det på cykel? med kajak? moped? apostlahästarna? den som följer med får se! det finns bara en väg som går runt ön, så man åker i alla fall inte vilse. gott!

20110428-113216.jpg

20110428-113300.jpg

20110428-113911.jpg

20110428-113950.jpg

20110428-114000.jpg

20110428-114008.jpg

20110428-114026.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s