7:e maj: takten på lilla majs är sloooow

Här på ön går allting i sin makliga takt. Ingen springer (förutom för att komma undan regnet), ingen stressar på och ingen skulle komma på tanken att hetsa upp sig över att affären inte har öppnat fastän klockan mer än väl passerat tiden för köpstart. Vi flyter med. Vi äter, sover, läser i hängmattor, badar, hänger, hikar och förundras gång på gång över att vi är här, i ett litet paradis. Om jag, av någon outgrundlig anledning, var tvungen att gömma mig i ett halvår på någon avlägsen plats skulle jag välja Little Corn Island, Nicaragua. Här finns allt jag kräver av livet, och trevligt folk. Förutom okej tillgänglighet på internet då, men det går att få tag i. Vill man ha internet bekvämt med en dator till får man pröjsa 1 dollar per var femte minut, eller 8 dollar för wifi en hel dag om man har sin egen dator (eller iFåne, snyft). Dock har vi lokaliserat att vårt favvisställe har wifi, men de har sällan öppet tidigt och vi missar därför allt folk hemma. Samt att jag skulle vilja ha en dator också och plugga i min döda telefon i för att dubbelkolla att hon inte hoppar igång då.

Dagarna här är ganska blåsiga då även om min förkylning är nästan helt bra nu tvekar vi lite på dyket. De spotsen som är dykbara nu är också snorklingsbara, och eftersom snorkligen är 50 dollar billigare så är det ett ganska starkt incitament till att snorkla istället. Blir det mindre vind kan man, om vi har tur, till och med dyka ett par hundra meter utanför revet här precis där vi bor och träffa hammarhajar. Håller alla tummar för att vinden ska sluta vara så envis snart så havet lugnar ner sig lite.

Gårdagen innebar en hike runt ön på morgonen efter frukost. Gick efter stranden, förutom de sträckor där det blev klippigt och vi fick ta en trail inne i vegetationen. Det flyter iland så mycket spännande saker på vissa ställen. Allt från toasitsar, via snökängor, till vanliga PET-flaskor. Kom till bukt efter bukt med kokosnötstunga palmer och guldgul sand. Passerade två boendealternativ som ligger lite off, men är helt fantastiska. Tex peace&love farm producerar egen el, eget kaffe, go mangomarmelad osv.

När vi rundat hela norra udden och vårt hundsällskap vikit av (deras revir verkade ta slut) tog vi en stor stig upp till baseball diamond. Märks verkligen att Nicaragua inte är lika fotbollstokigt som resten av Latinamerika. Här är det baseball som gäller. Ungarna på stranden kickar inte boll, de kastar och slår boll. Varje litet samhälle har ett eget field, och vår lilla majsö vill inte vara sämre.

Bortanför vek vi av uppåt öns högsta punkt där fyrtornet ligger. Väl där konstaterar vi att fyren mer är en mast, och inte den långe jan look-a-like vi väntat oss. Som utlovat hittade vi en lite mindre mast bredvid som man kunde klättra upp i. Sagt och gjort, klart vi skulle upp. Var nog inte mer än 10 meter, men båda var lite darriga när vi kom upp. Inte så balla vi inte, haha. Väl uppe fick vi lön för mödan och såg hela ön! Sen kom vi på att vi skulle ner igen…

Det gick! Såklart. Men vi var återigen lite darriga. Vilka äventyrare vi är.

Började dra oss tillbaka till byn och fann på våra kanadensiska favvisar på vårt favvisställe. De var helt packade och väntade bara på båten som skulle ta dem till flygplatsen på stora ön. Eftersom det var ett par timmar kvar slog vi oss ner och njöt av sällskapet de sista timmarna innan de drog mot Managua och flighten till Peru. Så typiskt när man hittar riktigt skoj och bra folk att hänga runt med så blir det kort tid för att planerna skiljer sig så åt. Men, som sagt… Resans motto är ju:

You always meet twice in life

Det tröstar lite när man träffar folk man vill lära känna som människor. Konstigt va hur vissa kan fastna på ens sällskapsradar, men andra bara glider förbi obemärkt? Och såklart har man många man önskar var närmare, men de ligger på bevakningslistan och är alltid med!

Börjar förstå att vi snart är hemma igen; vilket är glädjande för jag saknar familjen och de bästa, men ändå skrämmande för jag vill inte att detta ska ta slut än. Jag vill ha mer leka innan jag ger mig tillbaka in i leken. Och, man kanske ska plugga ett år i Kanada? Eller bli affärsproffs i nya Zeeland? Eller i en liten del av Polen? (skoja!! ;))

Gårdagens lunch blev alltså tre öl med kanadensarna och när vi kom på att vi glömt lunchen fick vi inse att det var middagsdags. I solnedgången åt vi mums och klappade lite på varandra.

Promenaden hem igen bjöd på största krabban hittills!!

20110509-043023.jpg

20110509-043017.jpg

20110509-043012.jpg

20110509-043030.jpg

20110509-043043.jpg

20110509-043036.jpg

20110509-043053.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s