Utan land

Fred&kärlek 2011; vilka goda dagar!

Att en vecka kan rusa förbi så fort! Att så mycket fin musik kan göra en så glad!

För första gången på länge har en konsert gjort mig själaglad och genomrusad av pirr-pirr-pirr. Fina Håkan! Det var tår, skratt, glädjeskutt och kärlekskramar inom loppet av de två timmarna. Och allt rymdes också inom tonerna av ”Nu kan du få mig så lätt”. Och hela hans spelning var ett allsångsinferno. Allt jag saknade var ”Saknade te havs” och kanske en timme konsert till. Vilken man! Vilken, vilken man. Hur får man vara så fin? Halva mig stod framme och stortjöt med 16-åringarna, andra hälften stod och tå-studsade på halvplan med ett brett leende och en känsla av ”det är så härligt att växa upp!”.

En inte så härlig känsla är att ingen journalist verkar ha orkar jobba hela natten till idag så recensioner av Håkan är inga, eller platta (typ ”Vi hör att Håkan är fenomenal igen”).

Årets coolaste allsång är när Journey spelade ”Don’t stop beliving”.
Just a small town girl;
Living in a lonely world.
EKADE i hela Borlänge. Alla sjöng! I matkön till öltält via eventtält. Galet.

Andra moment är 30 seconds to mars och Jared Leto som lekledare. De vet hur man charmar en publik! Och bästa momentet på hela festivalen har varit tid med fin-Mari! Och, du har en fåggel på dig! Vi vill se den!

Bästa draget: Deadmau5. Hääärlig house och ett jävla drag!

Finaste rösten: Miss Li. Hon trollbinder mig på något sätt.

Coolaste bruttorna: Those Dancing Days. Och möjligen Maja i The Sounds också (i alla fall snyggaste).

Snabbaste fötterna: Movits! Alla hade dansskor på sig. Timbuk och Promoe gästade, och vi festade.

I blame coco imponerade och var rockigt härlig live. Kings of Leon och The Strokes var rätt kassa tyvärr, så får fortsätta leva med dem i hörlurar. M.I.A levde upp till alla förväntningar och rev röven av publiken!

Vi har haft en riktig musikfestival. Tog festandet i början för att sen övergå till mys-drickande runt om vid scenerna.

Anekdoter som kommer kommas ihåg är Rikki Dj som lurade tjejer (som iofs blev ännu gladare när det visade sig att han egentligen är dagisfröken), Jocke som förvandlas till en enhörning, grannarna som inte vet hur man sätter upp tält och hur ont i kroppen man kan ha som 25-åring. All gåing, ståing, hopping och alkoholing har gjort mig till en tant, på riktigt. Såhär stel har jag aldrig varit förut!! Galet. Dags för nyttigheter och rutiner snart.

Först några mer klumpar i halsen till Reservation Road. Joaqiun Phoenix är hemskt bra och filmen mest hemsk.

En natt på mamma Kerstins vind gör oss nog gott nu. Även fast vi tvättat oss själva, våra kläder och tältet känner man sig inte purfräsch än..

Nattinatt!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: