Att betrakta sig själv utifrån

När man nu är igång med att söka jobb och börjar gå på intervjuer medför det att jag plötsligt börjar se på mig själv i andras ögon igen. Under resans gång har det varit väldigt lite fokus på hår, naglar, klädkombos och andra ytliga ting (förutom de få gångerna man faktiskt satte på mascara och piffade till sig). Nu har jag börjat fixa naglarna, föna håret, pröva olika blusar till olika kjolar och förbannas över att skorna som jag har packat med till Norge inte aaalls passar till jeans.

Då är det verkligen på tiden att inse att man har varit lyckligt ovetandes och “oavsett hur jag ser ut så mår jag bra”-glad under ett halvår. Jag kan inte minnas att jag haft en ful-dag. Jag kan inte minnas att jag förbannats över att mina knän ser ut som en blandning av köttiga kullar och ärriga fält. Det jag minns är att om håret är flottigt sätter man upp det i en tofs, om hyn blänker och brinner i alla möjliga spännande nyanser så vad gör väl det och om naglarna är snea’, skitiga och kantiga – ja, då drar man dom bara lite mot jeansen för att fila dem och sedan målar man över med ett glatt lack. Jag minns helt enkelt bara att man klädde på sig, och hade hela dagen till valfritt förfogande – oavsett utstyrsel.

Det går inte längre! Jag förbannas över det, samtidigt som jag förstår det. Jag kan inte riktigt knalla in hur-som-haver till ett samtal som kan leda till ett jobb jag längtar till. Samtidigt BEHÖVER jag inte göra mig så himla mycket bättre än vad jag egentligen är. Så jag gömmer benen i svarta strumpbyxor, kladdar lite fundation på en nykommen blemma och njuter av att naglarna ser franska ut igen. Och ärligt talat blir håret rätt gött efter en inpackning och lite föning..

När jag kommer hem njuter jag av fina naglar, men sköljer av resten! Ska försöka påminna mig själv om att ful-dagar ska bytas mot bara-vara-dagar. Blir ni med?