Utan land

Vaknade av en åsksmäll i en vacker, död stad

Det small till utanför strax innan sju. Jag skvatt så jag vaknade och ofrivilligt kan jag inte låta bli att bli rädd för en smäll till. Det kommer jag inte låta mig fortsätta vara.

Måste säga att jag aldrig tidigare känt mig så tagen av nyhetsrapportering. Vi satt i tiotals timmar framför tv:n igår och kommer fortsätta idag.

Bomben i regeringskvarteret kan jag förstå.. Eller, inte förstå – men kanske relatera till. Eller, inte relatera till – men den är på något sätt mer greppbar.

Vi har hela tiden förväntat oss att dödstalen skulle öka från ön, men när jag såg siffran 80 tror jag inte det är sant.

Små ord om stora saker och små tårar gör lite nytta. Förstår inspel om att folk dör runtom i världen varje dag, timme, minut – men har svårt att argumentera för annat än att det verkligen spelar roll vilken personlig närhet man känner till skeendet.

Igår skakades huset av bomben i regeringskvarteret, idag skakas jag av det ofattbara.

Samtidigt väntar vi besök från vänner vi mött under resan i Ecuador. Hade förstått om de inte velat komma nu, men eftersom det självklart är ok med oss ville de ändå ta sig hit. Inte det enklaste att turista i Oslo idag, men Owen och Heini ska i alla fall komma hit. Det ser jag fram emot.

Sällskap och omsorg präglar nog denna lördag. Och ofattbarheten. Mardrömmen. Ungdomar på en ö blir skjuta. Massakrerade. Försvarslösa barn. Det de överlevande gått igenom är inte greppbart och det förtvivlar mig. Efter vad det verkar har en person ställt till med så mycket elände. Namn, bild och uppgifter om honom som person florerar vilt efter publicering.

Hva gjör vi nå, lille du?

Tankar och värme till alla anhöriga, blodgivare och personer med insats.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: