Blomsterhav, solglimtar och personlig skuld

Vaknade imorse och smög iväg efter en snabb frukost. Ville ut i skogen, med baktanken om att kanske finna en kantarell. Kanske till och med en flock kantareller. Det första jag fann var blommorna som rosetoget lämnat efter sig.

Solen torkade daggdropparna långsamt. Tänkte fortsätta med en omskrivning om att torka tårar, men tårarna får lov att väta kinder än en stund.

Tror bilderna talar ganska tydligt om hur gatorna såg ut imorse när jag passerade på väg till t-banan. Det är så mycket värme och tankar bakom alla dessa. Tankar som jag tror fler än jag har lite svårt att komma överens om hur man ska omsätta till handling.

Jag brottas med mig själv. Jag är för dålig på att argumentera och agitera i vardagliga situationer. Konflikträdd. Och hur trist är det inte att jag hellre håller tyst än att “förstöra stämningen”? Det gäller inte alltid, men alltför ofta.

Redan igår hörde jag av en bekant: “Jag stödjer inte hans handling, men jag kan förstå vad den kommer ifrån”. Det, kära vänner, har jag tänkt på sen dess. Jag var tyst.Vad menade hon, egentligen?

JAG ÅNGRAR MIG! Kan jag få spola tillbaka?

Jag skäms. Kan jag bättra mig?

Sådant, kära vänner, tänkte jag på när jag plaskade omkring i kärraktiga mossar efter svamp i ca 10 min. Sen sa mina Nike’s “GÅ PÅ SPÅRET”, så jag gick runt tjärn och rensade huvudet.

För jag är ju inte dum i huvudet. Men feg. Kanske osäker, just i dessa diskussioner? Kom fram till att en stor del ligger i att jag blir så himla personligt upprörd. Jag FÖRSTÅR inte att vi inte bara kan vara snälla mot varandra. Jag TROR att människan är i grunden god, men det verkar inte vara så enkelt.

Kanske har jag varit för naiv? Vart tar jag vägen nu? Jag är ju också en del av löftet att detta aldrig mer ska hända igen.