Utan land

Min fina, fina kärlek: rund i hörnen, mjuk i magen och varm som tusan

Någon spådde att resan vi var ut på skulle bli förhållandets prövning. Mycket tid tillsammans, ingenstans att vara själv och väldigt intensivt. Vi fnös åt det med ett skratt och konstaterade att vi umgås rätt mycket ändå, samtidigt som vi inte kväver varandra (läs: vi hänger mer än gärna i gäng).

Såhär i efterhand ser jag att det är precis tvärt om. På resan hade vi all frihet att göra precis vad vi ville. Vi fångade dagen, för att använda en svensk variant av det ack så slitna med ändock sanna ordspråket. Vi oroade oss inte för svårare saker än typ:

”Ska vi dyka två dyk idag, eller ta ett imorgon istället? Eller kanske två idag och två imorgon? Fast vi kanske borde åka till den där öde ön med paradisiska, karibiska stränder? Eller ska vi bara ligga kvar här i hängmattan och se vad som händer?”

Det var inga livsomvälvande beslut, men verkligen en inre resa. Man blev mindre på jorden, samtidigt som man inser att allting betyder någonting.

Någon kan också vara allt, och det är kärleken. Det märker jag allra mest nu när vi är hemma igen. Saker ska fixas, måsten ska göras och att plötsligt stå inför en viss praktisk press är lite stressande. Det är i dessa lägen det verka vara svårast att uppskatta och se varandra, för det finns annat att ta tag i.

Något man verkligen vill hålla tag i är ändå sättet man fortsätter lära känna varandra när man byter miljöer, träffar nya människor och är uppmärksam. Och det är minsann svårare i vardagen än på en resa, även om resan också blir vardag tillslut.

Nu är jag glad att (snart) vara i vardagen igen. Tempot ska skruvas upp, lägenhet ska flyttas in i (sista är att vi får ett annat par nycklar som kommer från Finland på onsdag) och jobb ska börjas på (redan imorgon). Det ska ätas bra, tränas regelbundet och inte vara vinbonzanza nätterna igenom (även om det är fantastiskt kul). Rutiner ska skapas och huvudet ska ändå klara av att vara spontant, härligt och positivt.

Sista dagen på sju månaders semester är till ända, och jag är så glad för att vi landat på fötterna. Det har inte blivit som vi tänkt oss, men det har ändå blivit något. Något bra. Något nytt. Något underbart.

(Och snälla, snälla Mackan.. Två nätter till sen har du egen lägenhet ibland! Då går kollektivet ”Den tjocke, den gode och den fule” i graven och vi är så tacksamma för att vi fått bo hos dig.)

Kommentera

%d bloggare gillar detta: