En lördag som denna är slumpen ingen tillfällighet

Att sova tolv timmar är underskattat. Det gjorde jag inatt. Att vakna klockan nio (okej, kanske elva timmars sömn.. Såg Skavlan och det tror jag höll på till 22 i alla fall) och sträcka på sig som en katt (fast inte lika smidig) är så jävlarns gött.

Min omotivation på motion sedan slottet har deppat ner mig lite. Och såklart rastlösheten som ääääter mig. Vi har gjort Oslo. Så känns det. Varför är jag inte på väg någonstans? Det undrar jag. På det viset blir man ju inte tillfreds och själaglad. Så jag skulle göra min lördag till världens feelgood- och självpepps-dag.

Jag tog en lååång morgonpromenad i solen. Bra! Mina podcasts blev sämre och sämre. Sådär.

Jag duschade. Super!! Jag klippte naglarna. Halvvägs. Och sedan skulle jag ge mig själv shopping i present. Duktig tjej!

Provrum är dööden. Inte smickrande någonstans. Men har uppdaterat höstgarderoben med ganska små medel.

Sen kom vändningen. På väg hem tog jag t-banan hem då jag hamnat mitt i bokfestival på Karl Johan och att gå tillbaka skulle innebära vääärldens omväg. Stämplade flexikortet och det var biljettkontroll. Äntligen! Känns så himla bra att vara duktig när man får bekräftat att någon bryr sig. (Bekräftelsehora)

Så träffade jag en dansk munk som skulle till Indien och ville sälja yoga-bok. Jag pratade med han en stund och min shopping kändes genast så HIMLA löjlig. Det är ju inte lösningen på min rastlöshet. Det trista är att man ändå behöver medel för att följa sin dröm/inre/själ eller vad man nu ska kalla det.

För som vi konstaterade, det viktigaste är ändå att man är tillfreds – i hjärtat.

Så är väl inte att bli munk, dra till Indien och gå på yoga-camp min väg riktigt, men jag ser vart han är på väg. Han fick det jag hade i medel på mig (sex svenska kronor och två stämplar på flexikortet) och jag fick en bok. Och lite lugn.

Det som händer händer. Förhoppningsvis landar vi på fötter. Men först måste vi stanna i hamsterhjulet en stund…

Sen (alltså om ett ganska bra tag) vill jag ändå bo i Sverige. Första gången med riktig, om än liten, hemlängtan. Jag får helt enkelt erkänna det.

Fast jag kan i mellantiden tänka mig att avancera i karriären, starta ett dykcenter i Karibien, bygga en skola i Indonesien eller plåstra om noshörningar i Tanzania. Får man göra allt på en gång?