Svett och tårar på löpbandet, på riktigt

När jag varvade ner efter min “runda” på löpbandet satte jag på p1 Konflikt från 22.a oktober.

“Om serieskytten, skräcken och samtiden”

Vilken bra podcast! Än har jag bara kommit igenom reportaget om serieskytten, men ögonen rann över två gånger. Barnen och skräddaren, skall de verkligen vara så att det inte finns en plats på jorden för dem?

Jag blir så illa berörd. Av min omgivning. Av intoleransen. Av mig själv.

Av att jag är en del av en mur som inte släpper fram eller ser människor. Jag arbetar på arbetsplatser med låg mångfald, jag bor i ett område med sjukt låg mångfald (vill dock tillbaka till Lilla Vietnam) och min umgängeskrets är ärligt talat inte mycket att hänga i världens gran. En värmländsk finne här, en adopterad chilenare där.

Vad jag saknar universitetet som plattform! Där möts man. Och ack så viktig vår utbildning är!

Var gör jag av denna känslan? Förutom att alltid arbeta med mina egna fördomar försöker jag ta diskussionen numera. Skapa lite dålig stämning måste vara värt det.

Men sen? Nu då? Kan man inte få vara med i ett utbytesprogram?

Jag är så lyckligt lottad. Jag sätter så stort pris på att problemen man har ändå är så försumbara. Hur ger man fler chansen?

Nästa gång vi reser ska det kombineras med en insats.