Min första Walk of Shame

Nog har jag träffat Ågren och vart ofräsch dagen efter. Idag slog jag något slags rekord. Vaknade inte upp hemma, utan på en soffa. Inte en okänd soffa som tur var, utan på Niko och Jenns (med lillasyster Simone på madrass bredvid). Fullt hus!

Hur hamnade jag där? Det involverar att glömma nyckeln inne när jag följde med våra gäster ut när de skulle gå. Historien innefattar även att Mattias somnat (hårt!) och att ingen granne ville låsa upp dörren för mig. Tur man får ta soffan då! Så 15 år gammal har jag nog aldrig känt mig som när jag runt halv tio blev upphämtad av Mattias imorse. Han fick lov att komma med ordentliga skor. Vägrade ta min skämsmarsch hem i flip flop. På första advent.

Nu kan jag skratta åt det. Snart. Inte riktigt än ska nog erkännas, men det blir en kul episod. Om en stund. Värderade starkt att låta detta stanna inofficiellt, men även de inte så vackra stunderna i livet måste väl minnas. Om inte annat bjuder jag på den!

Annars var kvällen fantastiskt kul, synd bara att den slutade med att grannen ville ringa polisen för att vi bankade så mycket (för att försöka väcka Mattias). Där någonstans gav vi upp och gick hem.

Så Mattias fick skicka sms till våra vänner med texten ”Var är min tjej?”. Tänka sig.. Är jag verkligen 25? Förtjänar inte det idag. Borde degraderas till 14ochetthalvt.

Snart kommer jag också skratta. Fy fan.