Jag har två armar, två ben och förståndet (nåja) kvar

Ja, jag är lite mer positivt inställd till livet. Eller, snarare till situationen. Livet har jag haft en förkärlek till allt som oftast.

Chocken har lagt sig. Jag har börjat hämta in. Min nya chef (som är koncern-VD) trodde jag skulle kännas distanserad och att avståndet skulle bli långt. Icke. Han är super! Jag får verkligen det stödet som behövs. Så, vi ser detta som en erfarenhet jag och migsjälv. Dock längtar jag till detta kaoset lagt sig (kanske 2-3 månader) så jag får börja göra det jag egentligen skall. Nu släcker jag bränder, reder såser och gör soppor på spikar. Typ. Men, jag känner ingen hopplöshet. Så, väl kämpat så långt Rebecca!

Dagens skratt (tårar!) och dagens viktigaste är att minnas allt man har. Och inte har. Marias historia om armar och ben.. Otroligt! Tack för en fin kväll käre du! Nu får jag helt enkelt värdera om vi ska flytta till galgeberg.. Det finns både vin, gott sällskap och tofu-sushi där.