Jag är bara budbäraren!!

Jag börjar bli trött på att komma med dåliga nyheter, tråkiga besked och trök. Nu är jag den personen på jobbet som man inte vill höra något ifrån, för så vet man att det innebär mer jobb (förmodligen). Mest jobb är det för mig själv. Sisådär 14 h igår. Runt 10 h vanligen (sista veckan). Inte ok! Det bliiir bättre. Jag håller i och ut!

Så länge dras jag med ett dåligt samvete. Onödigt, men ofrånkomligt. Det är många som borde få mer omsorg, umgänge och uppmärksamhet. Tur man inte har ordentlig familj att tänka på. Barn och sånt. Som väntar tröstlösa hemma. Nu är det bara Mattias, men han klarar sig ju.

Bidragande till min känsla av tillkortakommande är självklart att vi rest mycket om helgerna sista månaden. Sista rycket till öret i helgen känns SÅ värt, och nästa helg ska bli såååå avkopplande.

Annars vill jag typ inte somna för jag vill inte ha revision fredagen den 13:e. Det kan ju aldrig vara bra!