Walk of shames – ja, plural!

Jag kom hem vid sju idag (tänkte låta bli att kommentera att det var från träningen). Rikard hade lånat mina nycklar och var hemma så jag fick ringa på. Aldrig varit så nöjd med att spatsera över gårdsplanen med känslan av att vara en gäst utan nycklar i kvarteret. Detta eftersom det var vårdugnad som startade klockan 18. Hela jävla gården var full av grannar som sopade, torkade, satte blommor och grillade korv. Jag ville inte vara med. Tänker att vi inte helt hör till när vi bara hyr. Och att vi i tillägg faktiskt jobbade (typ). Så ursäktar jag mig själv. Men det förtar inget av skammen.

Min andra jobbiga promenad var tillbaka till kontorsstolen efter ett spontanbesök på jobbet idag. I påskveckan var det typ bara jag på jobbet så jag lånade ut en av våra förhyrda platser till en tjej som jobbar på firman över oss. Snällt! Tänkte jag. Tills hon kom ner idag och viftade med en p-bot. SKAMMEN! Högröd mumlade jag att jag inte visste att man bar tvungen att ha parkeringsbevis också på våra egna platser. Där uppstår den pinsamma tystnaden som innefattar den hängande frågan om jag ska erbjuda mig att täcka hennes kostnad (är ändå 700:-). Jag har ju inte gjort fel, hon har inte gjort fel. Jag BORDE ha vetat, men har aldrig haft besök med bil eller haft bil till jobbet själv. Så vad gör man? Jag gav henne en vink om att jag nog är villig att dela kostnaden, men först borde vi försöka överklaga p-boten.

Så många etikettsfrågor. Borde jag ha erbjudit mig att täcka hela direkt? Tvärvägrat? Herregud. Vad hade Magdalena Ribbing sagt? Hon hade ju ingen möjlighet att veta (står inte att p-bevis krävs på någon skylt på parkeringen, bara skyltar med firmanamn) och jag hade inget uppsåt. Finns det andra vinklar?

Skammen i att inte veta vad det skulle bli av det där. Och det pinsamma. MEN jag tänker att det måste lösa sig. Överklagan kommer bara bländande. Och om den inte faller dem i smaken.. Ja, då får jag väl bita i det sura.