Idag har jag gjort två modiga saker

Tempot på jobbet har inte varit högt idag. Lite för att den mest hektiska perioden är förbi för en stund och lite för att motivationen var låg. Uppdaterade lite musik på Spotify när jag kom på en sak jag tänkt på en längre stund. För att jag automatisk ska underrättas om bouppteckningen gällande min biologiske far (när han trillat av pinn) måste han vara registrerad hos Skatteverket. Detta har jag trott att han varit (det har aldrig varit någon hemlighet om vem han är, jag har bara inte varit intresserad och är egentligen inte det än idag), men man vet ju aldrig. Därför ringde jag idag det mest surrealistiska samtalet till folkbokföringen:

“hej, Rebecca heter jag. Jag skulle vilja veta vem som är registrerad som min far”
“okej, ditt personnummer tack”

Det var inte värre än så. Det tog max tio minuter att få bekräftat att han var registrerad på mig och jag på han. Se där ja. Ingen ska lura mig som enda bröstarvinge på någon lott! Det har sedan utvecklat sig en del. Till något ganska komiskt. Visar sig att han är sambo sedan länge med mamman till någon/några jag känner. Jag är alltså oväntat plastsyskon med en kompis eller två. Råkonstigt, men ändå inte så oväntat. Bara glad att jag inte är släkt med täleken! Fy fan. Mardrömmen!

Tänk vad ett engångsligg för snart 26 år sedan kan orsaka.. Helt sjukt. En fjärils vingslag på andra sidan jorden.. Kommer nog en längre tanke om allt det här längre fram. Enda säkra är att jag inte har något behov av att göra kaos av något. Inget behov av att ersätta en far med en annan. Inget alls behov. Dock har jag allt som oftast behov av att lätta mitt hjärta. Är det inte lite konstigt att hålla käft helt om vad jag fått reda på? Eller ska jag bara låtsas som det regnar? Jag vet ju inget om hur det kan påverka den familjen. Vi får het enkelt se. Tiden läker inte bara sår, den utvisar en hel del saker också.

Den andra modiga saken är att jag efter mina fem km på löpbandet gick på pilates. Pilates!! Jag har inte sedan jag provade ett yoga-pass när jag var 16 givit mig in på något sådant. Jag är för ofokuserad, otymplig och rastlös för det – har jag tänkt. Är väl inte smidigast i stan, men shit vad skönt det var! Låååånga, fina, kontrollerade rörelser som var snälla mot knäna och tog tag om de nedre magmusklerna. Aaaaandades med ljudliga drag, spretade med tårna och vände upp rumpan över huvudet. Böjde på mig som jag inte gjort sen man var barn! Haha. Härligt!

Jag kallar den här “syskonmöte på matta”