Jag tror när vi går genom tiden att det bästa inte har hänt än

Fortsätt ljug, precis så, för mig. Du får mig att hänga kvar. Fortsätt! När du blir gammal. Fortsätt!

 

Allra käraste Håkan.

Jag hittar liksom nya guldkorn fortfarande. Han är the soundtrack of my life! Även om det hade varit fränt att ha Ebbot som närmaste kompanjon.

 

För ett år sedan hade vi ännu inte kommit fram till min resas paradis (Utila). Där kasserade jag resans linne. Det jag hade mest. Det var inte möjligt att rädda. Men de orden, de orden är så nära att fastna på kroppen!

 

 

Det är precis vad jag saknar nu. Sitter och gör färdigt fotobok nummer två (första är färdig och blev Ecuador). Nu gör jag Argentina, Bolivia och Peru i en. Bävar lite för att fortsätta norröver, mot vad som kanske var tiden i våra liv. Det kommer igen… En gång.

 

Är det inte synd? Att jag sitter här i bästa soffan, med bästa kärleken med längtar någon annanstans? Att fara fritt. Att inte veta vart vi ska. Att kunna vakna, vetandes att äventyret är NU. Att allt inte bara går runt, runt, runt. Men först måste tiden gå, gå, gå. 

 

Ska äta en glass och försöka se äventyret i det! Annars var dagens äventyr att jag cyklade. Har köpt kort till Oslo Bysykkel (som man får låna vid stationer i 3 h) och tänkte cykla till träningen. Cyklade halvvägs, sen gick jag. Det går så fort på cykel!