”Alla hemlösa kan välja att inte vara det, och i tillägg kan de alltid NAV:a”

Jag överhörde en diskussion. På stan. Precis när vi passerade trappan vid Jernbanetorget där hemlösa och narkomaner inte sällan hittas i samma person. Då var det en tjej i ett gäng av tre som uttryckte något slags ”stackars”. Hörde inte helt hur. Men uppfattade att hon kommit på besök och de andra två vana storstadspinglorna i början av de tjugo sade emot. Milt sagt.

De argumenterade ganska friskt för att det minsann inte var något att bry sig om, se åt eller ömka. Det enda argumentet var, uttryckt i olika former, att alla människor har ett val. De kan bara VÄLJA någonting annat. De har GJORT sitt val. De får stå sitt kast. Vad det nu betyder?

Tänker att de måste ha det skönt genom att göra det så enkelt. Att se någonting så hårt så nära inpå och inte kunna se någon som helst nyans. Är det många som tänker så? Att man liksom någonstans gör ett val och att det sen, genom många olika led, gör att man blir hemlös.

Vilket val är det?

Är det att röka i skolan, mest för spänningen och för att de andra gör det (någon slags nikotin-gemenskap)?

Är det att fyllna till i en folkpark, vingla över till ett inte allt för hett ragg och fastna i ett destruktivt förhållande?

Är det att snubbla, bryta foten, få en infektion, inte uthärda smärtan och börja med något lindrande?

Födas av fel föräldrar?

Inte ha någon familj kvar? Att vara ensam?

Sjukdom?

Det kan vara allt detta, kombinationer, något annat eller kanske inget. Kanske finns det någon som gör ett val, att vistas utanför, men ska vi verkligen tänka att man oavsett omständigheter kan välja?

Det gör mig ledsen att det är ett uttryck att ”NAV:a”. Att vi har möjligheten att gå på trygd är bra. Att när allt rämnat finns det någonting under som fångar upp. Hindrar fallet. Om man inte klarar kraven, då har man valt det och får klara sig bäst man kan. Skulle vi inte alla ha det bättre om det ingick husrum, rinnande vatten och människovärde? Oavsett.

Usch, jag har tänkt på de tjejerna och det här mycket. Och på hur vedervärdigt det är. Varför blir man hemlös? Jag klarar inte att se att det är ett val. Att man väljer. Utan alternativ finns inget val. Har man bränt sina broar, får man då stanna på andra sidan?

Det allra viktigaste, vad kan vi göra?
Jag känner mig vedervärdig när jag tänker på det. Allt har jag. Ingenting universellt saknar jag. Hur gör jag skillnad?

Beundrar er som stöttar. Frivilligorganisationer, soppkök, gatutidningar. Föraktar mig själv för att jag har så fullt upp med att.. Ja, vara jag. Tänker på Tobbe som har en särskild hemlös som han alltid köper korv med (åt). På mamma som slängde in en gammal bekant i bilen, körde hem honom till ett mål mat och en dusch.

Sen tänker jag att en del av min handfallenhet beror på att jag inte vet vart jag ska börja. Jag tänker, men jag brinner liksom inte. Skulle jag brinna skulle det vara för läxhjälp, för faddersystem, för kids utan en normalt fungerande familj, för ungdomar som liksom behöver hjälp med en känsla av att de duger och att de har alla möjligheter i världen. Måste vi inte börja med strukturerna som hindrar ungarna från att tro?

Tro på att allt kommer bli bra till slut är så jävla viktigt! För en dag har det blivit bättre, men man kan inte vänta på det.

Att någon hade bombat hela parken med detta meddelande ökade min generella glädje för folk MASSA!