Strövtåg i hembygden

När vi var i Dalarna förrförra helgen ville jag till Lyviken (kyrkogården) av någon underlig anledning. Lite av plikt, för att man liksom borde. Lite av nyfikenhet, för varför är jag inte mer dragen dit? Lite för att det är en vacker plats och lite för att testa mig själv.

Det är som sagt väldigt, väldigt vackert. Höga tallar, vattnet och en trygg tystnad. Men för mig blir det nog inte mer än en plats som berättar en ytterst liten del av de som varit. Pappa har ingen sten och lunden är fin. Farmor Lilian och bagar farfar Emil ligger precis vid sidan av mormor Eila och mammas bror. Allt detta här är oerhört, men det vi minns och har med oss hela tiden är vad som betyder något.

Jag saknar självklart. Jag lever med det och jag hade den oerhörda lyckan att få tid till att ändå leva med honom. Under tiden i mitt liv då jag blev jag, då var han med. Det skattar jag mig lycklig över, men jag sörjer att han var tvungen att vara pappa under tidspress och egen sorg.

För att göra en lång historia kort, allt det här väcker Mando Diaos tolkning av Frödings prosa i mig. Från första lyssningen så lockar den på allt det här. Den gör mig själaglad och sorgsen samtidigt. Den sätter ton och ord på ganska stora saker och särskilt på hur det är att komma till Dalarna (även om Fröding skriver om Värmland).

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Läs alla verser här: Gustaf Fröding – Ur Strövtåg i hembygden

Lyssna på Mando Diaos tolkning på Spotify