Att bestiga toppar som citykids bjuder på överraskningar

På fyllan förra helgen beklagade vi oss lite över just fylla. Det är bra härligt och skojigt, men man får så lite annat gjort. Denna helgen skulle det göras slag i saken, och igår gick vi därför upp 06.10 för att bege oss ut i Telemarks natur. Vilken lördag!

Nästan tre timmar i bilen till Rjukan med härlig roadtrip stämning och termoskaffe i soluppgången. När vi började skymta fjället i horisonten förstod vi lite att Gaustatoppen, det är inte liten kulle. Vi tänkte nog att det skulle vara väldigt lite topp och mer “härlig vandringsled bland höstlöv”. Pirret ökade betydligt när vi såg det majestätiska berget helt snötäckt och med ganska låg trädgräns. Några insåg också att joggingskor kanske inte var bästa valet för fossingarna.

När höjden steg allt mer förstod vi än mer att kanske inte heller sommardäck på bilen var det bästa valet (även om det var mer av ett icke-val då ingen av oss fem vuxna med körkort reflekterat över möjligheten att oktober kan innebära is och snö). Förvandlingen till total vinter skedde snabbt och vi fick helt enkelt parkera bilen och promenera de sista kilometrarna upp.

Som de orutinerade citykidsen vi visste att vi var svängde vi in vid första stationen där militärbanan går upp till toppen. Vi var osäkra på hur långt det skulle vara till plasten där leden startade (vi var fortfarande på bilvägen) och vädret blev betydligt kallare och blåsigare ju närmare vi kom. Vi hörde oss för om man kunde på skjuts till starten (nej) och om det skulle klarna upp till lunch (som yr ville ha det till). Fjällrävarna som jobbade tvivlade och rekommenderade oss inte att gå upp då vädret fort kunde bli värre. En av fjällvanas regler är “Att vända i tid är inte ett misslyckande utan ett strålande bra beslut” och det passade Mattias perfekt (han ville ta banan hela tiden). Med blandade känslor fick vår lilla grupp lösa biljetter till banan i berget som militären byggde (och som var en hemlighet fram till bara för ett par år sedan). Läs mer här. Faktiskt, banan i sig var en upplevelse! Och ja, vi gav nog sken av att ha bestigit toppen (1883 m.ö.h) på lite falska grunder. Men (ett stort men!), när vi kom ut genom den långa gången och öppnade porten ut till fjällets topp möttes vi av 10 m sikt och typ snöstorm. Helt galet väder och vi slet med att ta oss de 100 m det var till stugan. Först gick vi åt fel håll, tappade bort mackan en stund och insåg sen att vi skulle ha tagit oss vatten över huvudet om vi skulle ha gjort det “på riktigt”. När vi kom upp till stugan, helt överjävligt översnöade, mottogs vi av varsitt glas champagne direkt i dörren! En dude gratulerade oss och vi blev fantastiskt glada och tyckte det var en bra grej. När han insåg att vi inte bestigit toppen utan bara vägen från utgången så flinade han och sa att han gett glasen till fel grupp. Vi skrattade och tyckte ändå att det var SÅ välförtjänt. Det var alltså den riktiga storyn, men fortfarande ett äventyr!

Mackan filmade lite när vi skulle ta oss ner. Ger en liten hint om förhållandena.

Nere igen tog vi promenaden tillbaka till bilen. Vi mötte flera ekipage som inte heller hade räknat mer vinter. Puttade lite bilar, skrattade åt danskar och hittade en bil i diket. Vi var inte ensamma om vår dumhet, men vi var inte mättade på utflykt. Kollade lite om vad området hade att bjuda på och körde över till andra sidan dalen till första stationen på Krossobanen. Åt lunch och beslutade oss för att gå upp till kanten av Hardangervidda. Nu promenadade vi från en härlig höst till ett riktigt vinterlandskap. Mötet mellan höstfärgerna och den överrumplande vinterfrosten skapade en helt otrolig omgivning. Det var som att öppna garderoben och stiga in i Narnia. Vi fick upp flås och bestiga en topp på riktigt.