Hur ska jag våga komma ut som privat?

Jag saknar att skriva. Det är en rad olika anledningar som gjort att det försvunnit ut i periferin. Språket och bloggboken har gått från privat dagbok i tonåren, till “kolla vad skojiga saker jag gör!”. Typ.

På resande fot, tillsammans med upplevelser blir det liksom legalt. Då finns det yttre ting att sätta ord på som då är det viktiga. Rörelser ger massa intryck som i sig är upptäckande. Vilken dröm det vore, att ständigt vara i rörelse. Skriva i yviga vågor om världen!

Samtidigt förstår vi ju alla att det i, vad som kan betraktas som icke-rörelse, också sker saker. Sista året har jag skrivit på något annat. Eller, ja – jag har daterat tillfällena och ska jag vara helt ärlig har det varit tre tillfällen (med idag inräknat..).

MEN (ja, ett stort men), jag har tänkt desto mer. Tänkt på att det ligger så mycket utveckling i språket. Jag skyller på att det inte leder någonstans, att jag sitter framför en skärm hela dagarna på jobbet och att det inte finns tid, plats och möjlighet. Men, ärligt.. Det beror mest på att jag inte vågar vara privat och att jag tycker det är skrämmande att det ändå inte betyder någonting.

Argumenterar med mig själv om att jag ska vara smart. Inte lägga ut något. Tänk vad det kan vara farligt! Och tänk vad det gör med folk att tänka för mycket..

“Gör inte dig själv viktig!” vrålar lill-djävulen.

Idag har jag stor lust att sätta långfingret i luften och köra! Måste bara tänka på saken..