Tryggare kan ingen vara

0 kommentarer

Jag har nu nått en punkt där jag måste inse att jag kan oroa mig igen. Oroa mig för vad som kan hända kära runt omkring mig. Min karenstid har passerat.

Det var en period där alla dog. Vissa plötsligt, andra väntat, några väldigt nära, andra på lite mer distans. Det var fantastiskt skitjobbigt, men gav mig sådan trygghet i att de som var kvar alltid skulle vara det. De var orörbara. Ingenting plötsligt eller oväntat skulle hända med dem. Nu var det så längesedan någonting ont hände att jag (på ett för mig tidigare helt okänt sätt) har börjat våndas över vad som ”är nästa sak”.

Oro har inte legat mig särskilt nära tillhands. Jag har SÅKLART tänkt, grubblat, vänt och vridit på saker – men inte (till synes helt utan anledning) faktiskt haft tankar om att någonting ska hända. Nu känns det i hela mig. Det är någonting som satt sig i sinnet som jag inte riktigt kan skaka av mig.

Så tänker jag ”SLUTA JINXA!”. Om jag oroar mig och tänker att det ska hända så kanske det händer bara för att jag tänker det och då tänker jag att jag måste sluta tänka på det och sen måste jag stoppa mig själv från att tänka på att jag måste sluta tänka på det.

Ni hör! Det är ju helt ohållbart. Det är verkligen såhär man vrider sig sömnlös om nätterna (men in i sömnen har det inte tagit sig).

Jag är så tacksam för allt. Särskilt när man sätter sitt eget pyttelilla lidande i relation. Det är fult att jämföra sorg, men jag kan såklart se att det alltid finns de som har det värre. Jag har inte upplevt krig och konflikter.

Nu ska jag kliva ur min oro och rekommendera en dokumentär. Se Fem förstörda kameror (länk till SVT – kan bara ses i Sverige, men den finns säkert på fler ställen). Vi såg den i söndags och mitt hjärta värker än. Det är vardagen för så många och det är så få som bryr sig. Nästa steg med mig själv måste vara att göra.

”När palestinske Emad får en son skaffar han sin första videokamera. Samtidigt börjar Israel bygga en mur genom hans hemstad. Fem år och fem förstörda kameror senare kan han visa denna unika film om liv och död på ockuperat område.”

En print screen från när Emads son Gibreel (så himla fint namn!) ger en soldat en olivkvist. Symboliken..

Skärmavbild 2013-02-12 kl. 21.05.13

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s