The Tallest Man on Earth: du fina, fina musikant!

Han är inte från Barcelona och han är inte särskilt lång, men The Tallest Man on earth förtjänar verkligen att fortsätta vara en stor man. Om jag var lite betagen tidigare är jag nu, efter spelningen igår, helt såld.

Han behöver inte vara bombastisk utan är mer subtil – och otroligt charmig. Särskilt när han berättar om att han ramlade av en häst ganska illa och sedan för två veckor sen vann hästen ett stort travlopp. Spontant småskratt över hela Sentrum Scene och en förvånad, förvirrad man med en gitarr slår igång nästa låt. Sedan byter mannen gitarr. Mannen byter gitarr många gånger. Han byter mellan många gitarrer också (fem tror jag vi räknade till).

Hans scenspråk visar att han är glad, nästan lite till sig. Han raspar sig ända in i märgen på oss med sin stämma. Han rör sig som att golvet ömsom brinner, ömsom är halt. Han står inte still. Han sitter inte still. Han möblerar om scenen, kramar sin orkester spontant (som är delar av Augustifamiljen, kända från TV) och upprepar “Tack. Tack för att ni lyssnar.”.

Ibland ser han vilsen och borttappad ut, som att han vaknar upp och plötsligt inte vet vart han är påväg. Så ser han upp och ler. Som att han hittar hem igen. “Sluta prata Kristian och fortsätt spela” säger han till sig själv.

Och ja, Kristian från Leksand: fortsätt spela! Sluta aldrig. Det låter fantastiskt! Du är fantastiskt!

Återstående frågan från kvällen var “får man ta med honom hem?”. Han skulle i alla fall ha gott om plats hemma, för han var ju som sagt inte så lång…

Hälsa på honom här!

Eftersom vi ska på Mando Diao ikväll också så har jag snart en overdose av musikaliska män från Dalarna som jag beundrar. Som jag ser fram emot ikväll 00.00! Enda utmaningen är att hålla sig vaken..