Tre tårar till min hembygd

Det kom tre tårar, samtidigt. Precis på samma ställe som första gången jag hörde låten. Det är något helt otroligt vad Frödings rader om en faders levnad som blir sorgsen och tung går rätt in. Särskilt med melodi till.

Måste också säga att det hedrar Mando Diao att de hyllar ordet så! Innan, och mellan, stycken högläser en kostymklädd man dikter. Han gör det som på ett poetry slam där man visar hur viktig flytet i språket är.

I starten kommer de ut i med huvudena täckta i sjalar. De har bruna linnekläder som hämtade ur Hemsöborna och de är värdiga. Lite syns av de slynglarna som jag först blev betatt av, men det gör verkligen ingenting. Det är två olika saker. Sällan är det så tydligt vad utveckling är.

Det är teatraliskt, suggestivt och otroligt vackert. Det är himla, himla bra helt enkelt!

Något som stör är de två norskarna i publiken som inte fått med sig att konserten skulle vara det här, och inte en manglande rocksmash. Då får man faktiskt inte lov att stå och ropa ut önskningar om andra låtar.. Var bara tyst!

Vi fortsätte festivalen med att droppa runt på en mängd små band. En del tamt, en del skrämmande, en del bra.. Det jag helst ville se var det enda det var kö till och då var klockan 01.45. En torsdag. Då är det okej att åka hem!

Nu vill jag åka bort! Ska läsa om att åka tåg till Kina och lägga upp en plan på hur lång tid det kan tänkas ta (med alla stopp). Drömmen är aldrig långt borta!