Troféer, jakt och makt

Det är makabert att stiga in i ett rum där jägarens troféer hängts upp från golv till tak. Utan att vrida på huvudet ser vi direkt att det är indelat efter teman utifrån världsdelar. Glädjen över att se alla dessa fantastiska djur skymfas (minst sagt) av det faktum att endast huvud och hals är kvar av de flesta.

Balsamerade ögon tittar tomt, men tycks ändå skuldfullt följa oss med blicken. Med ursäkten att djuren är dödade sedan länge (hoppas jag..) vänjer jag mig efter en stund. Jag fascineras av att kunna komma nära hornet på noshörningen, tassen på en isbjörn (stämmer det att alla isbjörnar är vänsterhänta?) och ett vildsvins tryne. Storlekar och proportioner en tidigare inte insett blir fattbara. Ändå, skulden av att de inte borde vanäras så genom att hängas upp som troféer.

Många passerar skyltarna med information om jaktens skadliga troféesamlande. Inspirerar det mer till att vilja ha ett eget uppstoppat lejon i hallen?

Jag önskar så att jag hade fått vandra in i pingvinernas egen värld, på deras villkor. Utan balsameringar..

Zoologiska museet är ändå så väl värt sina 50:- i inträde (då ingår geologiska oclså). Du får se alla världsdelars djur, med klimatet. Du får se arterna i sina riktiga storlekar. Du får inse att djuren passar bäst där de hör hemma – i naturen. Och du får fascineras över att somliga aldrig kommer sluta vilja positionera sig med hjälp av statussymboler.