Som barn hade jag ingen medvetenhet om kön

One comment

Jag reflekterade häromdagen över att första gången jag själv reflekterade över mitt kön var när jag inte längre fick spela fotboll med mina kompisar. Hade inte heller reflekterat över att (nästan) alla mina kompisar var killar. Så var det en stund. Tills någon talade om hur tjejer ska göra. Hur de ska vara.

Plötsligt skulle jag flytta på mig, byta tröja och hemmalag. Cykla till en annan stadsdel och komma in i ett nytt sammanhang. Idag minns jag inte hur jag förklarade orättvisan för mig själv. Om jag var för långsam och dålig, och därför inte platsade? Förmodligen accepterade jag bara och cyklade genom stan, för tro på min talang hade jag. Kanske överdrivet, men innerst inne tror jag fortfarande (i hemlighet) att jag hade spelat som en stjärna om knäna inte hade brustit…

Jag har haft föräldrar som sagt och visat att jag kan göra allt. Som barn älskade jag att tvätta bilen och klippa gräset och rulla köttbullar och handla och måla staket och klä ut mig och leka med lego och pyssla. Jag fick alltid vara med och jag fick prova allt. Jag fick styra bilen och vända pannkakor utan stekspade. Jag fick lära mig att testa, göra själv och göra fel. Det gick fint att börja, tröttna, ångra sig, göra om, göra rätt och ordna upp. Oavsett sak eller syssla uppmuntrades jag att vara nyfiken, att undersöka.

Sen fick jag tuttar. Med dem kom en massa förväntade saker utifrån som jag inte var beredd på. Även om de (tuttarna alltså) aldrig blev särskilt stora var det inga små saker de påverkade. De berättade för andra hur jag skulle bemötas och vilka gränser som gällde mig. Vissa tydligt uttalade, andra totalt osynliga. Ungefär samtidigt klippte jag av mig håret.

Tjejer spelar absolut inte fotboll i killaget när det är dags att gå upp på stor plan. Där drogs en gräns. Tjejer gör heller absolut inte bus. Där drogs en annan. Det var sanning så till den grad att andra (killar) fick skulden för dåd jag hade inblandning i.

”Det var jag som sparkade bollen för högt..” skämdes jag fram i klassrummet en gång för att leda en klassföreståndarens arga blick i rätt riktning. Svaret blev att jag inte skulle ta på mig skulden för något jag inte gjort. Det stämmer ju. Att ingen ska ta någon annans förtjänta skuld. Men det var ju jag som sparkat boll mot den förbjudna väggen och av misstag skjutit sönder ena fönstret på gympasalen. Det var mitt fel!

Mina tuttar skapar fortfarande vissa förväntningar om vad jag ska kunna, vara intresserad av och klara av. Det är synd. Det skapar osäkerhet och begränsar potential. Vi måste sluta projicera en grupps förväntade beteende på individer. Strukturer som inte går att ta på, men som utan att synas fortfarande styr oss. Tjejer, killar, män och kvinnor. Vi förväntas, som enhetlig könslig grupp, att vara enligt mall.

Detta lever i oss alla. Ofta av praktiska skäl, eftersom världen är enklare som svartvit och med tydliga etiketter. Vi skulle tjäna så mycket på att nyansera och öppna dörrar – som individer. Kan vi inte hjälpa varandra med det?

Jag uppmanar er alla att läsa Skulden är inte min. Deras texter hjälper mig mycket i att både inse, känna igen och våga mer. Heja er!

tattoo_moon-girl-wall-decals

Det sitter en flicka på månen på mitt ben nu. För jag ville ha en egen! Måne alltså. Flickor ska en inte äga.

1 comments on “Som barn hade jag ingen medvetenhet om kön”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s