Ljuset i tunneln och otålighetens vedermödor

Det här med att ljus och sol och utomhus gör mig så otroligt gott.. Det är ju inte sunt att vara så styrd av det! Nog anpassar en sig till det mesta, men tror aldrig jag skulle tröttna på att slippa ha ett mörkt halvår i mitt liv.

Spritt i bröstet och pirr i knäna (mest för att de inte är vana att gå fram och tillbaka överallt iofs) gör mig otålig. Allt ska hända nu. Gärna igår. Jag tål inte ”eeeh vänta lite så kan vi se på det nästa torsdag som halvmånen står i kräftan”, utan river ifrån och gör mitt eget då. Det blir lite synd om täleken då eftersom vi har haft en period utan umgås nu. Han får meddelanden om att han måste SVAAARA DÅ och besked om att nu bokar vi semester på måndag. Jag skulle kunna göra det nu, men känner lite att jag ändå måste vänta tills vi kan sitta ned ihop..

Helt enkelt, om vintern är en tunnel så är våren det mötande tåget!

Kära tåg, ta mig med..

När ljuset kommer tar det med sig fotoglädje. Promenerade hem från Elixia med världens idiotstil (seendes genom kameran på telefonen). Nästa steg är att ta med riktiga kameran! Älskar ändå omväxlingen i att plötsligt se sina vanliga omgivelser i ljus och med nya ögon.