Att resa ut i världen med skräck och förtjusning

Reaktionerna på Äventyret är många och olika. Ni bjuder på häpnad, oro, nyfikenhet, chock och glädje. Vi möts av lyckönskningar och förmaningar. Några tårar har fallit och så många leenden avfyrats. Vi har hört både “Ni är galna..” och “SÅ RÄTT!”. Precis så känns det.

Idag pendlar jag mellan att vara en nitiskt planerande reseledare och en avslappnad dagdrivare. Mitt verkliga jag befinner sig någonstans därimellan. I en flytande tillvaro där dagarna fylls av frivilighet och töms på måsten möter en verkligen sig själv. När inga vardagliga sysslor fyller tiden ger det plats åt annat.

Kanske är det faktiskt så att den största utmaningen är att våga släppa taget ? Jag känner mig i alla fall verkligt modig.

Som en fyrkant i tillvaron, med en förkärlek till rutin och struktur, är detta med att inte veta vad vi egentligen rullar igång skräckinjagande – och fullkomligt förtjusande. Mitt behov av rörelse har jag förknippat med negativa saker så som otålighet och ängslighet. Kanske rymmer “viljan vidare” också min absoluta styrka? Rörelsen och rastlösheten bjuder mig på både utveckling och upptäckter. Utan det hade inte ingenting blivit någonting. Ändå, motsägelsefullt nog, ser jag inte detta som någonting världsomvälvande.

Vi är himla välsignade som kan sätta segel mot okända farvatten. Andra har trampat upp små stigar åt oss, våra pass är europeiska och vi lever iVärlden.

Allting finns nät-nära och vi kan läsa om vaccin, försäkringar och närmaste doktor på två små minuter. Våra destinationer kommer serverade på silverbrickor med vita sidenhandskar, men vår ambition är att gå utanför allt detta. Det är dags att sätta på sig reporter-rocken och följa magkänslan!