Ett kungligt kosläpp på Bygdøy

Redan när jag viner nedför Bygdøy Allé ser jag ansamlingen bilar i rondellen vid avfarten ut mot ön. En olycka? Är hela Oslo på väg ut till sitt tillgängliga sommarparadis samtidigt? Bilarna köar längs med den smala vägen upp mot Kongsgården. Som cyklist finns det inte riktigt plats. Bilarna ligger intill trottoaren och fotgängare med barnvagnar strosar längs med. Jag byter mellan att vara fotgängare och cyklist för att avancera. Irriterat svär jag över att Norge är ett land fullt av cyklister, men Oslo är en stad som är helt omöjlig att cykla i.

Plötsligt skuttar en ko förbi i hagen till vänster. Ja, den skuttar! Med alla fyra! Som minigeten Buttermilk från Maine och jag fnissar till. Sedan kommer en till, och en till, och en till.. En skuttande koflock kommer över krönet!

Det är visst kungen som släpper ut sina kossor för sommaren! Människor applåderar, hurrar, skålar i medhavda termoskoppar och fotograferar. När de sitter utplacerade över de sluttande stenhyllorna runt hagen ser det ut som de samlats på läktare för att heja fram Northug eller Bjørgen. Även om de nästintill är kungligheter här i landet äger de inte Bygdøy än. Bygdø Kongsgård är den egendom som varit knuten till kungafamiljen längst. Kung Håkon V Magnusson gav hela ön i present till sin kära Eufemia redan 1305. Det hade inte varit dumt att ha den i egen ägo.

Sedan dess har ön verkligen utvecklats till Oslos sämst bevarade hemlighet. Det strömmar fortfarande till människor som vill njuta av landsbygden, några kilometer från city.

Jag själv cyklar vidare. Tar min tantcykel ut i terrängen för att komma undan trafiken. När jag viker ned mig på filten i solen ute på Hukodden är jag ändå fantastiskt nöjd. Även om jag inte är ensam, är jag i ett sommarparadis (som i maj kan vara lite lurigt – mer om det senare).