Till livet och döden, Kristian Gidlund och allting däremellan

Först, förlåt för att jag gör dig, Kristian, till någonting om mig. Men det är väl kanske så vi fungerar, vi människor vars universum ömsom flätas samman och slås isär.

Jag klarar inte riktigt att konsumera allt för mycket av dina ord för snabbt. Det blir så ont, så fort. Likt ett hjärtstillestånd av både medkänsla och beundran. Som att du trummar hårt med nävarna mot mina revben. Samtidigt strejkar mitt svalg och jag får ingen luft. Så känner jag det, enkom som läsare, anhörig och människa. Du uttrycker dig så tydligt. Som att du är här, precis nära, i mitt bröst. Vi är flera som på avstånd känner så mycket genom dig och din blogg. Det tog mig nästan en vecka av kraftsamling att sätta på Värvet-intervjun med dig. På förhand trodde jag att mina kinder skulle sköljas av tårar under promenaden med iPoden. Du är så stark, som visar dig så svag. I en oändlig cirkel går din svaghet och din styrka runt, runt, runt. Arm i arm. Panna mot panna. En kraftmätning utan vinnare. Jag beundrar dig så.

Jag är intensivare och mer levande sedan han dog, men…

Om någonting gott ska komma ur någonting inte alls särskilt önskvärt, rättvist eller förbannat nödvändigt är detta det. Att slås omkull och tappa andan gör att nästa smäll pareras enklare. Jag är heller inte långsint, längre. Jag försöker (på riktigt) följa drömmar, visa mod och vara snäll. Som Håkan sjunger det: jag behövde en smäll på käften för att komma i rätt balans. Ändå, om jag på någon outgrundligt vis skulle kunna välja skulle jag självklart ha han i livet. Men i ett levande liv. Inte i ett liv där världen krymper till en veranda, där en kisspaus i natten är timmar av kamp och där självrespekten försvinner i takt med att de otåliga cancercellerna fortsätter sin smärtsamma frenesi. Någonstans i en olidlig fysisk smärta tappar sinnet fotfästet och flyr.

Lite värre, lite bättre.

Om min älskade, fantastiska och förbannade far har jag skrivit förut. Precis så motstridigt kan det vara. Precis så motstridigt kommer det nog alltid vara. Det är det värsta som hänt, fast även när det värsta redan hänt finns det otroligt nog plats för det bästa också. Sorg är tung att bära. Den berömda tiden förändrar sorgens uttryck. Nu, såhär år efteråt, känns det ungefär som att ha lagt i en tyngre växel på cykeln. Du måste trampa lite hårdare, men kommer lite längre. Uppförsbackar tar mycket kraft, men när vi når över krönet känns ändå de ljumma vårvindarna lite ljuvligare. Någon kommer känna dig alldeles nära också där i lyckosuset. Det fortsätter att gå upp och ner, livet – och ingen kommer undan.

Du kommer oavsett vad, alltid vara.

Att du vill låta frågor besvaras är himla insiktsfullt. Just omärkta nycklar är en stark symbol för att undra över någonting som aldrig kan förklaras. Att inte veta kan ibland vara svårare att bära än den enskilda sorgen i sig.

Jag hoppas du och de dina vågar hålla varandra nära. Jag hoppas ni ser färger så klara, hör rytmer och toner i skogens orkester och sammanfogas i en känsla av att ni, ni kommer alltid att vara. Oavsett vad.

Nu har jag lyssnat klart på Kristoffer Triumfs intervju med dig. Rösterna har tystnat och tårarna var inte så många. Du är så mycket mer än det som försöker äta dig. Förlåt för att jag, och förmodligen flera, kanske glömmer det ibland. Det du gör för känslor och insikter runt liv, död och allting däremellan är stort.

Störst av allt är orättvisan, men större än så är orden. Det finns många av dem i din bok, I kroppen min. Den finns till exempel att köpa här.

Det finns egentligen ingenting mer att säga, förutom att jag önskar alla och ingen en upplevelse som döden.

Ta hand om dig, Kristian, och tack för att du är!

Ps. Förlåt, igen. Alla är lika olika och det här är jag som tolkar dig efter eget sinne. Poängen är att du berör genom att vara privat och du bidrar till öppnare samtal. Tack!