Älskade, käraste, bästaste Mari!

Du kan gå om du vill, det är okej om du måste. Du kan springa, men aldrig gömma dig för skuggan som kommer upp vid sidan av dig. Ungefär så börjar rockballaden av glamrockarna i Def Leppard. “Two steps behind”  (här med Taylor Swift också!) har blivit ett slags soundtrack till den trygghet jag vill vara för dig. Inte en läskig förföljare som andas tungt i nacken, utan en mjuk, varm känsla av att vad du än gör kan du alltid stanna upp och hitta mig just där. Två steg bakom.

Sist vi var ute på äventyr fick du en text i present. Den är värd att inte glömmas bort! Hela finns här, men jag är generös och bjuder på några verser i repris:

Genom festivaler, kundvagnar och tok
Hockeyaffischer, frusna festisar och Snook
Upptåg, rulltrappor och groupisar till LOK;
Du läste mig alltid som en öppen bok.

Jag tror att vi tillsammans gav
varandra mod att krossa öppna hav.
Alla våra fantastiska satyg
förberedde oss nog ändå på livets fartyg.

När man ramlar på en discodans
känner vi varandras genans.
Men det blir genast internskämt även på distans,
eftersom vi två tillsammans har en särskild resonans.

Vi är så lika att jag ibland har svårt att fatta vart jag börjar och du tar vid. I din glädje, sorg, irritation, ambition, nyfikenhet och spontanitet finns också jag. Tillsammans har vi ett språk utan tal. Det är någonting med dig, med oss, som är lite extraordinärt minsann. Som att vi stammar ur samma på något vis.  Det är också en ledtråd till din fysiska present, men den får du inte förrän vi ses på riktigt! Bilden nedanför är också (övertydligt nog) också en ledtråd.

Det största lyxen i livet är vardagen, och den ska vi ha tillsammans igen till slut. Under tiden, glöm aldrig att jag inte är mer än två steg bakom!

Grattis på födelsedagen, abbe!