Det kostar inte bara blod att vara utan barn

Idag har jag bytt p-stav för tredje gången. Det är en ganska liten operation, men jag minns inte att det var så stort obehag.

Hon karvade i min arm, med (förhoppningsvis) sterila instrument, i nästan en timme för att få ut den vita, lilla rackaren

Hudvävnaden har under några år kapslat in staven i ett fint nät. Som i en trygg kokong var den inbäddad i en varm filt, under mitt skinn. Jag är inte särskilt känslig för det här med blod, nålar och doktorer. Men idag var det en pärs.

Det var jobbigt att se hålet bli större och större (ska hon skära av hela armen för att få ut den?). Det gjorde ont när hon fick tag i den och det gjorde ont när hon tryckte på från alla håll utan att få tag i den.

Ibland gör det mindre ont att se vad som händer, men idag var det otroligt äckligt att se (även om jag aldrig kan låta bli). Det var inte lika fascinerade som titthålsoperationen i knät (det var som att se en film från en snorkling i en snårig grotta) och det gjorde mig inte trygg (som att se när en tatuerare närmar sig huden med bläck).

Det kostade inte bara blod

Jag frågade efter en stund om det inte blödde lite vääääl mycket, men det skulle inte ens motsvara en skvätt näsblod. Svimfärdig blev jag ändå. Inte minst när det var dags att betala. Mycket dyrare än vad jag minns, men ändå billigare än den eventuella konsekvensen av att inte ha hormonpinnen under vänster bicep.