Människorna i Moskva

Det är någonting magiskt med karmapoäng. Jag samlar sådana! Erbjuder mig att ta gruppbilder (så att alla ska få vara med), håller upp dörrar, tar ett kliv åt sidan och försöker vara allmänt hjälpsam. Med det kommer så mycket tillbaka. Ju mer jag reser, desto mer hopp känner jag! Människor i grupp är folk och det kan vara ett otacksamt helvete. Människor är individer och kan göra så mycket älskvärda saker!

Vi har blivit omhuldade och väl bemötta

När folk hör att vi försöker göra oss förstådda på engelska (som kanske inte alla direkt behärskar här..) och har frågor rycker de in och översätter. I butiken, på tågstationer och i tunnelbanan. När vi är vilsna som två rådjur i ett IKEA-varuhus under rusningstiden i T-banan kommer en guldlockig ängel fram. En guldlockig ängel som kanske spelat ganska mycket tv-spel (utefter en ganska fördomsfull förutfattad mening om hur personer som kanske spelat för mycket tv-spel ser ut) frågar på engelska om vi behöver hjälp. Ja! Han pekar på vår nedgång och svävar sedan vidare. Vi tränger oss vidare genom en folkmassa med lika hög densitet som en ihoprullad sovsäck – men nu åt rätt håll. Älskvärda människa.

Det är fortsatt starka kontraster och oväntade (men otroliga!) saker händer

Dagens höjdpunkt var verkligen att vi mötte Yulia. En servitris som är så fascinerad av svenska att hon studerat det på universitetet. Hon frågar först förläget om vi är svenskar (på engelska) och sen blir hon så till sig att hon börjar tappa saker omkring sig. När hon samlat sig samtalar vi (på svenska!) ganska länge om vart i Sverige vi kommer ifrån, vad vi borde göra mer i Moskva, om vi gillar staden. Hon är duktigare än väntat och tar sig verkligen fram i en konversation. Så otroligt skoj! Vi har fortsatt skriva på Facebook och hon måste vara ett språkligt geni. Hej Yulia!

Och är ni i Moskva, ta vägen förbi Coffeeshop Company. Deras lemonad kan verkligen ge ny energi åt utmattade ben och fuktskadade hjärnor! Det är en kedja som finns på flera olika ställen, men bara ett med en svensktalande värdinna! (Vad vi vet..)

Vi faller fortfarande in i den utseendemässiga normen

På gatorna blir vi tilltalade på ryska. Vi tillhör fortfarande normen, utseendemässigt. Jag tänker att den tiden snart är slut. Jag tycker vidare att det är viktigt att reflektera över, för annars tillhör vi verkligen en privilegierad färg som inte behöver möta lika mycket fördomar eller rasism i vardagen som andra. Tänk en värld där vårt behov av generaliseringar kanske kan sluta inverka på vår interaktion med individer.

Vidare är våra pass det mest värdefulla vi har. Vilken frihet!

Annars är Moskva fullt av hemliga hus (KGB:s gamla högkvarter är i och för sig inte särskilt anonymt, mer om det senare), guldbelagda kupoler, män i uniform och bilar går att parkera vart som helst – bara de inte står i vägen (vilket är väldigt subjektivt).

Ryssland fortsätter att fascinera oss!