En religiös upplevelse i Sibiriens Paris, staden Irkutsk

Vi har verkligen tagit oss över gränsen till Asien. Om Ryssland vill vara ett imperium i Eurasia, märker vi tydligt mycket mer av det asiatiska när vi landar i Sibiriens Paris. Irkutsk är sedan flera hundra år Sibiriens centrum för handel och kultur. Inte allt för konstigt då det var hit bland annat decemberisterna (ref ryska revolutionen, som det inte blir någon lektion om nu) blev deporterade. När männen blev ålagda att arbeta hårt i bland annat gruvor grundlade de efterföljande kvinnorna utbildningar, museum och musikscener. De välutbildade opponenterna från Petersburg bidrog mycket till en utveckling som är levande än idag.

 Kinesiska marknaden är ett myller av människor

Vårt första möte med Irkutsk blev kinesiska marknaden, vars containrar syns från hotellets fönster. Här finns allt. Från porslin och toalettborstar, till leksaker och knivar. Traditionella textiler och magkorta toppar med texten “Fame” i glittertryck samsas om platsen. Mycket människor och omöjligt att orientera sig bland de många gångarna. Folk springer med kartonger, trängs med vävda tygpåsar och puttar en framåt om takten är för långsam. Vi pausar för lunch och viker in i ett hål i väggen. Bilder på maten är nu för tiden väldigt uppskattat. En kanna svart te till maten och vi ångrar genast att vi valde de “vanliga” västerländska stolarna. Till höger om oss sitter familjer och andra sammansättningar av människor uppkrupna i österländska soffor, lutandes över sin lunch.

Snart är vår komfortzon automatiskt inställd på det tidigare okända

Unga tjejer med tygskor i pastell och korta småshorts som lika gärna skulle kunna stå och trampa utanför ett HM i valfri medelstor svensk stad passerar. Äldre damer med tjocka, raka kavajer i robust material och huvudduk bär på korgar med frukt. Barn med rakt, svart hår och bulliga kinder. En herre sitter i ljus, oklanderligt struken, skjorta på en bänk vid sidan av stadens stadion. Runt omkring hänger plakat som hyllar ryska sporthjältar. Vid sidan om står en man och vinglar medan han försöker knäppa sina byxor. En glasflaska med genomskinligt innehåll ligger vid hans fötter.

På en gata med gamla timmerhus som håller på att falla isär möter vi franske Salah och Olga från Ryssland. Vi samtalar en stund och enas om att det bor skönhet i allt. Vi fortsätter ner mot floden, tar en kaffe floden och ser över till tivolit på barnens ö på andra sidan. Under promenaden har vi passerat monument över Lenin och Alexander III (som skrev under beslutet om att bygga Transsibiriska järnvägen, så utan han hade vi inte varit här). Det är smutsigare på gatorna. Det är skitigare och genuinare. 

Bland de nybyggda imitationerna av de gamla timmerhusen stöter vi på Salah och Olga igen. Vi bestämmer oss för att sätta oss ner ihop och fortsätta samtala. Det är så härligt att resenärer, oavsett ursprung, alltid har någonting i rörelsen att enas kring. Jag avundas också Salah för att han pratar arabiska, franska, italienska, spanska och engelska. Tänk vad världen öppnar sig då! Ändå, vi kommer otroligt långt på några enstaka ord, massa gestikulerande och ett leende.

Olga hjälper oss komma närmare inpå några ryssar

På puben nära köpcentrat vill två väl berusade och något burdusa herrar oss något. Det kanske har varit lite väl förfriskade under en längre tid, och de förstår inte ett ord engelska. När Olga kommer från baren, ler hon och pekar med hela handen att de ska låta oss vara ifred. En egen rysk förespråkare är inte dåligt alls att ha. Herrarna frågar lite senare varför de aldrig sett oss där förut. Under hela vistelsen fortsätter de stirra en hel del.

Vi passerar en tatueringsstudio och går in. Där sitter tatueraren Viril som varit i Bulgarien och tatuerat. Nu har han varit två år i Irkutsk och säger sig vara den bästa i staden. Motiv av nakna tjejer och drömfångare hänger på väggarna. Han gillar polynesiskt, men menar att de flesta ryssar gillar den typen av tatueringar som de får i fängelset. Kvaliteten är inte det viktigaste, utan vad den symboliserar. Hans är traditionellt rysk, med symboler för solen och skarpa färger. Om vi vill finns det tid för lite kladd på kroppen. Kanske tar vi oss tid, lite senare.

I kyrkan

Tillsammans går vi också till kyrkan “Church for the sake of Vozdvizhenija”. Jag hyr en huvudduk av en tant i svart kaftanaktig klänning. Olga tar upp en egen ur handväskan. Det är en ceremoni igång, så vi smyger bara omkring i utkanten. En äldre dam försöker fråga vilken nationalitet jag har. Jag förstår att hon tror att jag är fransk, men ropar till mig Olga som hjälper till och tolkar åt oss. Olga fortsätter imponera på mig, på ett tillbakadraget men bestämt vis. Plötsligt ger hon mig ett ljus och frågar om det är någonting jag vill hedra. Det finns en plats för de döda och hon sätter sin hand i min sida och för mig dit. Hon menar att hon inte går i kyrkan, men jämfört med mig har hon rutin.

Hon tar min fumliga hand, håller den stadigt och frågar vem det är som är död. Tillsammans tänder vi ett ljus för min pappa och hennes mormor, som dog för några få dagar sedan. Gammal, och älskad.

Den ortodoxa tron är väldigt aktiv, och det bugas och förs korstecken över huvud och bål. Idag är den, för mig, också otroligt inkluderande. Två individer, bara för några timmar sedan helt okända för varandra, är nu helt nära – utan att veta någonting närmare om varandra. Jag blir lite ställd och samtidigt glad av att ha haft den stunden. Med eller utan tro är en kyrka ändå en plats full av tillförsikt och vördnad.

Irkutsk är vacker och gåtfull stad. Här finns allt. Och vi ska fortsätta upptäcka!