Till Mongoliet med tåg

Italienska backpackers, tyska gruppresenärer och tre polska tjejer som tagit tåget via Ukraina till Moskva samlas på en perrong. Holländare, en mongolisk pappa med två barn och en rysk man med mustasch och Adidasbyxor sluter upp. En samling resenärer i en vagn bakom ett lok på väg söderut genom Sibirien. Ett litet, litet tvärsnitt av världen i rörelse mot vad som är det mest glesbefolkade landet i världen: Mongoliet.

Plötsligt stannar tåget med ett ryck. Det är ovanligt. På vår vänstra sida ligger en vit ko med benen i luften. Nacken är böjd bakåt. Vi har kört på den! Vi står stilla i ca 15 minuter, men ingenting särskilt händer vad vi märker. Ryckningarna avtar sakta och plötsligt reser den sig upp. Den lever! Sakta spatserar den bort mot sin lilla flock igen. Konsekvensen av att det inte längre är några staket mot stäppen bortanför rälsen. Kor, hästar och getter betar i närheten.

Vi anländer till sist till den ryska gränsstaden, som inte är mycket mer än några stånd med grönsaker och en trasig staty av en älgko med sin kalv

Tre passkontroller utförs innan vi kan kliva av tåget vid stationen. Först kollar immigrationsmyndigheten våra pass och visum. Sen kollar gränskontrollanterna våra pass och ansikten. Efter det kommer tullarbetaren och kollar våra pass och förhör oss om vi har någonting att deklarera. En fjärde person i uniform kommer efter och ber oss lämna hytten. Alla stuvningsområden kollas av en sista gång och sen försvinner uniformerna med sina ansikten utan uttryck. Detta, tillsammans med en massa dötid på perrongen för byte av lok och vagnar, gör att vi står stilla i mer än fem timmar. Tur att de italienska äventyrarna kommer på att det finns gratis wifi sista halvtimmen..

En grön vagn utan fönster körs fram på spåret framför vårt tåg. Vi spekulerar om det är postvagnen, eller kanske någon annan typ av gods som också kommer kopplas på vårt tåg mot Ulaanbaatar. Ur en lastbil vid sidan av förs ett tiotal människor ut. Antalet militäruniformerade män överstiger antalet som kliver ut ur lastbilen. En hund i munkorg rycker i det kort hållna kopplet. Personerna förs omringade mot vagnen utan fönster. Några visiteras och alla kliver sedan på vagnen. Oförklarligt förs tre män av igen och tillbaka till lastbilen. De andra kopplas till loket som återvänder tillsammans med nya resenärer till Irkutsk.

När vi passerat gränsen och kommer fram till den mongoliska sidan är det dags igen. Samma procedur som förra gången, men med bättre engelska och flera leenden. Genast märker vi en skillnad i sinnelag. Öppnare ansikten, som ler oftare!

Någonstans längs med färden ställer sig ett barn och kikar in i vår hytt. Vi ler och vinkar. Han ser nyfiken ut, men rör inte en min. Det verkar ändå som att han bestämmer sig för att det är okej att komma in, för han tar några kliv och står sedan och tittar nära, nära på Mattias tatueringar en stund. Han pekar, men säger fortfarande ingenting. Jag sitter och läser på iPaden och han försöker se vad jag håller på med. Jag antar att han undrar vad det är, så jag visar skärmen och demonstrerar kort hur jag vänder blad. Han testar lite och tar sedan över plattan. Om jag trodde för en stund att han inte visste hur en läsplatta fungerar så hade jag fel fel fel. Han går igenom alla spel, testar en stund och vill sedan att vi ska ta fram fler. Han får se på iPhonen, men tycker nog ändå att vi är förjävla tråkiga som inte har något vettigt att göra med världens skojigaste leksak. En modig liten sak, och så himla fin. En ny kompis!

Längs med rälsen utanför fönstret flyter många floder. Bortanför dessa ser vi horder av hästar som löper fritt. Kor betar längs med stenåsarna. Vita, runda tält är uppsatta på stäpperna.

Vi är verkligen i Mongoliet!