Människorna och mentaliteten i Mongoliet

När vi var färdiga med tullkontrollen på ryska sidan gränsen och rullade in med tåget för samma kontroll på mongoliska sidan slogs vi direkt av en mentalitetsförändring. Folk ler! Till och med de uniformerade ansiktena var mjuka och tenderade att spricka upp. Vi fick en bra start, och så har det fortsatt!

Innan vi kom till Mongoliet tänkte vi nog att det skulle vara något av en tidsresa. Det har det också varit på många vis, både i positiv och negativ bemärkelse. Någonting positivt som verkar hålla över årtusenden är den gästfrihet som krävs i karga landskap med långa avstånd. Innan motorerna fanns det helt enkelt inte utrymme att neka främlingar sovplats, någonting i magen och kanske till och med en häst. Den ”påtvingade” omsorgen om en medmänniska i behov av någon slags hjälp verkar leva kvar.

I staden märks däremot mer av den västliga attityden gentemot främlingar. Det är mer individualism, några går utan skor och andra övernattar på en bänk. Den som blivit utan familjenätverk har ingen trygghet i förbipasserande.

Ingen lek med syskonen innan porslinet är rent!

Ute i obygden är fortfarande idag varje enskild jurta ett hotell, en bilverkstad, ett turistkontor och en restaurang. Varje person bidrar efter förmåga. En regel verkar vara att disken, den får barnen turas om att ta. Barnen är också precis som alla barn, runt om hela vårt klot, ena nyfikna rackare. De springer mot bilen när vi stannar för foton och fnissar när vi vinkar och busar. Barnen tittar också på teve på precis samma vis som alla barn, liggandes på mage med huvudet i händerna som hypnotiserade av dumburken.

Ett livat möte med en typisk mongolsk familj

En av de första dagarna ute i vildmarken mötte vi av en händelse en hel familj som skulle besöka samma lilla grotta som oss, i närheten av en känd klippformation (en beskrivning av hela resan kommer separat). Det var mostrar, farbröder, mor- och farföräldrar, syskon, kusiner, ingifta och barn. Halva familjen, där mamman och dottern pratade lite engelska, bodde i huvudstaden och var på besök hos resterande delen av familjen som bodde några mil bort från där vi var. Sedan 90-talet har Mongoliet urbaniserats och idag är det många som lever som semi-nomader (ute på landet i jurta under sommarmånaderna, inne i stan under vintern). Våran värd på gästhuset där vi bor har liknat det vid en slags campingsemester.

De är minst lika nyfikna på oss som vi på dem. Den tandlöse farbrorn blir min favorit, tillsammans med dottern i Converse-skor (de hade precis lärt sig klockan på engelska, så hon var väldigt intresserad av att prata om tiden). Vi kramades, tog otaliga gruppbilder, drack airag ur porslinsskålar och det var inte tal om att vi skulle åka vidare förrän flaskan med vodka var tömd. Ett viss alkoholgrupptryck kan en säga existerar… Oavsett, skratt och missförstånd medan solen sakta närmade sig horisonten i väst var inte alls fel!

När vi tillslut skiljs från familjen är det ungdomar i smala jeans och tygskor som delar säten med barn i traditionella hattar. Ett tvärsnitt av den gamla och nya kulturen i landet som utvecklas så snabbt.

DSC06685 DSC06694 DSC06719 DSC06723 DSC06729 DSC07521 DSC06454 DSC07526 DSC07716

Annonser

2 tankar

  1. Tack för detta inslag! Så faschinerande! Och fantastiska bilder!
    Och här sitter jag hemma i Stockholm…Men är nog ganska nöjd med det. Åtminstone just nu!
    Tankar till er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s