Kinesisk byråkrati tar redan knäcken av oss

Det ska inte vara lätt att vara i Kina. Vi strular med censuren på internet (det går inte att läsa nyheter om Syrien eller följa bloggar) och kräks lite på att någonting ska köpas i en lucka, stämplas i den andra och sedan lämnas in i en tredje. Det är förvirrande och lite frustrerande, ändå älskar vi detta!

Leo Hostel levererar

Idag har vi bytt vårt billiga hotell (som vi egentligen enbart hade för att få vårt visum enkelt) till ett ordentligt hostel i en av Beijings trånga hutonger. Himla härligt att igen vara i den avslappnade viben kring backpackers.
Dagens mission var efter flytten att ta tag i byråkratin kring att utöka visumet från 30 till 60 dagar. Enligt forum och Lonely Planet skulle det vara enkelt. Mm, mja. När vi kom till kontoret som hanterar visum och uppehållstillstånd förstod vi efter ett par timmar med köande, passfoton och människor i uniformer bakom glasluckor att vi saknade tillräcklig dokumentation. Vi behöver först en kopia på hotellbokningen i Beijing, vilket är okej och enkelt ordnat. Sedan en tydlig resrutt, som inte får skrivas för hand. Absolut, jag ser den. Sedan behöver vi en kopia av en biljett med en utresa från Kina och här börjar våran saga…
Vi reser landvägen och ska inte flyga, men nu är just det extremt frusterande. Det går inte att boka internationella tåg online i Kina mer än 10-18 dagar i förväg. För att kunna ansöka om visumet behöver vi en biljett till slutet på oktober, inte om två veckor. Samma med buss.

Det. går. inte.

Idag har vi därför försökt köpa en biljett från Naning (i södra Kina) till Hanoi via resebyråer, biljettkontor och luckor på tågstationen. Vi har promenerat vilse och fått lots av en fantastisk man på elcykel till en adress vi letat efter i säkert en kvart för att taxichauffören släppte av oss och pekade åt ett håll och tyckte vi skulle gå 600-700 meter. Älskvärda han!

Detta har tagit hela dagen och hälften av vår motivation. Totalt har vi lagt mer än 1,5 dag på detta nu. Vi har sett en massa på vägen, shoppat (bland annat en portabel symaskin!) och skrattat. Vi trivs som tusan i staden och om bara alla dessa fallgropar kunde täckas igen skulle jag kunna leva i detta.

Tänk vad många glassar om dagen det går att äta när de kostar 2:- styck…

Nu har vi lagt om planen. Vi kommer gasa lite mer, missa lite grann men förhoppningsvis klarar vi att ta oss enkelt från Shanghai till Yunnanprovinsen (sydväst) och ändå ha lite tid bland sockertoppar och risterasser. Tills dess, ha lite tålamod med att bloggen kanske blir liiite understimulerad – men jag är så glad för att ni är här, i alla fall digitalt! Tänker mycket på systrarna, som skulle älska alla kläder med pandatryck och killar med sneda luggar och smala jeans!

Ps. En bonus för dagen är att vi hittade en blind massör som verkar magisk!