Konstiga saker vi sett och upplevt i Kina (eller, egentligen bara Beijing hittills)

One comment

Somliga tar baklängespromenader och andra spelar tennis utan nät. Det är en hel del saker i Kina vi kan kalla konstiga. Utifrån våra hemmablinda perspektiv verkar vissa ting väldigt vrickade, men det är uppfriskande härligt att inse att det finns många möjliga sätt att vara människa och land på. Med detta vill jag inte ta ställning och säga att någonting promt är negativt, bara på ett annat vis än vad en är van med.

Nu bortses det helt från demokratifrågor och mänskliga rättigheter (utan att förminska dess betydelse), eftersom den delen i Kina är en avhandling i sig (tyvärr)…

Längs med de lite mer turistiga gatorna möter vi många med matchande outfits. Mamma och barn i sjömansrandigt, ett äldre par i röda plyschdräkter och tonåringar i samma t-shirt med ett kakmonster på. Dessa förbipasserande (ofta kinesiska) turister i storstaden tar gärna smygfoton på oss. Ibland får vi en blixt rätt in i ögonen så oväntat hornhinnorna springer iväg. Ibland får vi en ”kompanjon” till fotografen som smyger upp och ställer sig bredvid oss för att sedan låtsas ta en vanlig bild på en kompis framför en obefintlig attraktion (förutom oss då). Sedan tar vi självklart bilder på människor vi också, så det går nog jämnt ut ändå!

Det hjälper inte att vi bägge har synliga tatueringar. De kommer människor fram och nästan slickar på (så nära står de), ofta utan att säga hej eller någonting…

Barn och unga är mycket ärligare i sitt uppsåt. De kommer gärna fram och ber om att få bli fotade med oss. De är ofta urgulliga och blir strålande lyckliga när de får glänsa med svajig engelska och posera mellan en höftig stortjej och ett långhårigt skäggmonster. Vi passar inte in i mallen. Aldrig har vi varit sådana headturners förut! Från att vara en i mängden till att vara den som sticker ut kan vara halvjobbigt, men det är bara att skratta och inse att ovana med skillnader skapar stora ögon. Vad vi märkt är det inga boende i storstaden som reagerar, utan endast tillresta från ”landsbygden” (säkert städer större än alla i Sverige i och för sig).

Gatsopare i hutongerna bär på kvastar, medan deras motsvarigheter runt Himmelska fridens torg åker i permobil-liknande fordon och plockar fimpar med tänger. Män viker upp sina tröjor över magen när det blir varmt och de flesta kvinnor har småstrumpor i högklackat. De engelska översättningarna i menyer är ibland en ren fröjd (vad sägs om en ”Ice cream vegetable salad”?) och broschyrer och andra informationstexter knutna till sevärdheter är inte allt för objektiva alla gånger (det mesta är världens största, bästa eller vackraste). Det är okej att lägga sig och knoppa en stund vart än det står en bänk och det är inte ovanligt att ha en nageltång i nyckelknippan på bältet. Relklambilder får oss ofta att skratta eller, som den dreglande lilla tjejen på bilden nedan, bara undra vad det egentligen är som säljer. Förpackningar är luriga, inte bara på grund av språket, utan också för att det inte verkar finnas några tydliga regler om korrelationen mellan utformningen av omslaget och själva innehållet. En stoor kartong kan gömma en liiiten sak. Tuggummiaskar är ett exempel. Stora burkar, fyllda till en tredjedel.

Imorgon lämnar vi det oändligt stora Beijing för den betydligt beskedligare staden Pingyao (450 000 invånare, istället för en stad på samma yta som Belgien ungefär). Det ska vara en stad som ser ut som en förväntat sig att hela Kina ska se ut, så det ska bli spännande! Dock är det mycket, mycket mer vi skulle vilja göra här i Beijing. Stadens puls, parker och stämning har fångat oss.

Vi kommer tillbaka! Både fysiskt, och genom några fler inlägg och cyklar och shopping och hutonger. Håll tillgodo!

20130907-222303.jpg

20130907-222256.jpg

20130907-222310.jpg

20130907-222319.jpg

20130907-222328.jpg

1 comments on “Konstiga saker vi sett och upplevt i Kina (eller, egentligen bara Beijing hittills)”

  1. Underbart! Gissa om jag känner igen mig???
    Det här med att ständigt bli fotad beror delvis på att de kinesiska turisterna vill visa sina vänner hemma att de har ”västerländska vänner”. Det är liksom status.
    Mina två döttrar är adopterade från Sri Lanka och följaktligen ganska bruna. (Idag är de 32 år.) Men den uppmärsamhet vi tillsammans väckte på Beijings gator, den var stor. Och att jag var mamman…Hmmm! Så ett av de första orden vi lärde oss på kinesiska var ordet för just adopterad.
    Lycka till i Pingyao, en jättefin stad!
    Och jag hänger med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s