En tågresa i den kinesiska medelklassens vagn (Beijing till Pingyao)

För att få tag i sovplatser på tågen i Kina måste en verkligen vara ute i god tid. Eftersom vi reser med lätt bris i seglen och med en grovt utstakad kurs bokar vi inte någonting mer än några dagar åt gången. Det innebär att vi fick resa i 12 timmar från Beijing till Pingyao i hårda säten. En resa som i stunden var skratt och pina, men som i efterhand också har växt till en upplevelse av Kina.

Vi börjar med en kontroll av pass och biljett för att komma in på tågstationen. Kö. Scanna väskor. Kö. Rulltrappa till våning två, följer skyltar mot vänthall 4. Trängs. Visar biljetterna och följer strömmen till plattformen. Lämmeltåget av kabinväskor rör sig långsamt. Vi ska näst längs bak, vagn 15. En värdinna i blå uniform kontrollerar biljetten innan påstötning och vinkar på oss. Ett litet problem, det är en hop med människor och packning i vägen. Ovana med att bryta oss fram står vi som två, svettiga fån i den kvalmiga luften mellan in- och utgång. Då kommer en polis!

Trängseln som för oss är helt obeskrivlig verkar vara en helt vanlig situation för de vana resenärerna

Polismannen banar en väg över kartonger och fötter. Våra väskor rispar bröstet på människorna som trycker sig mot väggarna. Det är trångt. Ståplatsresenärerna var ute i ännu sämre tid än oss… På något mirakulöst vis tar vi oss igenom vagnen, ned till sätesgruppen där våra platser är. En man sitter redan och sover. Två damer i blusar med krås sitter lår mot lår vid sidan av. På det tresäte vi ska sitta har en tant spridit ut sig och alla sina saker. Vi vevar och försöker visa genom att demonstrera hur långa ben vi har att hennes dramaten inte kan stå på golvet mellan oss. Det finns ingen plats. Vad den turkosa väskan på hjul än innehåller måste det vara något mycket värdefullt, för hon vill ha den helt nära sig. Det löser sig ändå genom att hon flyttar sig ytterst och ställer väskan halvt i gången. Vi försöker bjuda på kex och bli vänner, men det verkar inte vara någon skada gjord. Alla ler.

En 10 år gammal pojk släpas genom gången av, vad vi förmodar, är hans föräldrar. Han vrål-grin-skriker. Det låter som att han är på väg till sin egen avrättning. Huvuden vänds, ingen gör något. Tågvärdinnan pratar med dem och hans utbrott sänks till ett uppgivet snyftande. Människor ropar mellan sätena och genom kakofonin av röster hörs en pianobaserad, instrumental version av Lemon Tree.

I wonder how, I wonder why

Just nu undrar jag vad jag gör här. Tjusningen med resa är borta och jag vill bara ha ett hem, en dörr att stänga. Tystnad. Inga människor. Allt jag ser nu är svepande blickar, glänsande pannor och staplar av packning som väller ut från hyllorna. Som genom ett bönesvar transformeras kaoset när vi börjar rulla. Tågvärdarna har styrt om massorna av människor och väskor. Luftkonditioneringen slås på. En dam i svart t-shirt med gnistrande strass tar upp en stickning. Det enda som hörs är ett lågt sorl och tågets rytmiska rörelse mot rälsen. Vi är på väg!

Nu sitter vi, jag och Täleken, sida mot sida på ett plyschsäte och mörkret sänker sig när vi lämnar Beijing. En natt av värkande nackar och sömnlöshet väntar. Knän som låser sig i 90 grader och sittsår som skulle få patienter på långvården att rysa (nåja). När värken gått över till en konstant som bara är att räkna med börjar små händelser runtom gnistra. En liten tjej som spelar sten, sax, påse med en trött pappa. Hennes entusiasm är det inget fel på! Barnskrattet porlar genom vagnen. Män röker utanför toaletten (ja, rökförbuden finns – men på få platser) och en tjej i vit kavaj bjuder laget runt på bananer.

Vi sitter alla på samma tåg, med olika mål och bakgrund. Ett tvärsnitt av Kinas medelklass sitter uppdukade för inspektion och det är bara att njuta. En tågresa i Kina är ändå att komma människor inpå livet i vardagen. Så fort vi anlände till ett Pingyao som nattens mörker snabbt släppte taget om var alla hemskheter glömda. Sömnen hämtade vi igen, lederna rätades ut redan vid ankomst.

I begynnelsen, en tågresa värd att glömma. I efterhand, en tågresa härlig att ha upplevt!