Ett underjordiskt äventyr i tunnlarna vid fortet Zhangbi

Min puls ökar när vi fortsätter neråt. Luften är kall, men jag är svettig i svanken av spänningen. Längs med väggarna sitter små lampor som lyser upp små passager av den till synes ändlösa tunneln. Vi passerar hålor för bakhåll, falluckor, vapenförråd, kommunikationshål och murade valv. Den underjordiska labyrinten är ett virrvarr av gångar. Förutom våra steg är det helt tyst. Här har människor försvarat sig, attackerat fiender och gömt sig i hundratals år. Det vore just typiskt om det skulle rasa nu, när vi är 20 meter ned under marken. Lite längre fram strålar solljus. Vid den djupaste punkten i tunnelsystemet går ett murat lufthål hela vägen upp.

Det är svindlande att få en referenspunkt till hur långt ner vi faktiskt befinner oss. Nu bultar hjärtat i bröstet.

Byn Zhangbi ligger 30 km från Pingyao, vid sidan av berget Mianshan. I tusentals år har människor bott här. Dynastier har passerat och efterlämnat spår. Tempel, gamla portar, murar och gator finns från flera olika epoker. Fortet med samma namn som staden (Zhangbi) byggdes omkring år 617. Som den huvudsakliga delen av byns försvarssystemet grävdes också hemliga tunnlar. Ingångarna gömdes inne i vanliga hus och tempel. Tunnlarna går i tre olika lager, där de första går bara ett par meter djupt och andra imponerar genom att vara så djupa som 17-20 meter. Idag är tunnlarna öppna att utforska och personer med cellskräck avråds från att kliva ner i underjorden.

Köp ett äpple av en tant, eller en solros av en farbror, och strosa vidare från tunnlar och fort ut i byn

Templet, fortet, tunnlarna och templet är inte nog. Själva byn Zhangbi är också en sevärdhet i sig. Nog för att den inte är stor, men oavsett är det en bedrift att inte ha några korsningar. Alla små vägarna är byggda i T-formation. De få byborna bör dock inte ha allt för svårt med detta, då huvudgatan inte är mer än 300 meter lång. Längs med stadsmuren finns flera tempel och det är ett nöje att kika in i det lilla lantbrukarlivet.

– Do you speak chinese? frågar en ung turist med sin fnissande flickvän i handen. Orden rullar ur honom precis när vi passerat varandra. Jag vänder mig om, ler och svarar faktiskt hej. Sedan är ett av de få andra orden jag kan ”nej”, så efter det blir det engelska igen. Han frågar stapplande, kanske också med någon darrning på rösten, om hans tjej kan få ett foto med oss.
– Självklart! säger vi i kör.
Sedan går det 0,0045 sekunder innan vi har en strålande glad flickvän som håller oss under armen. När mobilfotot är klart, hoppar de av tacksamhet och vi går vinkande vidare. Allt för sent inser jag att vi glömde ta kort på dem! De var ett utmärkt exempel på par i matchande tröja. Den här gången med en panda och texten ”I love you” med barnslig skrift.

Området är ingen hemlighet, men vår upplevelse är att det tyvärr ändå är få som tar sig de få milen från Pingyao. Om inte de historiska vingslagen lockar är ändå bara själva tunnlarna ett äventyr väl värt utflykten!