Ett besök på Shanghai Ocean aquarium

Som dykande, småfanatisk djurentusiast med en stark kärlek till vatten lockar alltid ett besök på havsakvarium. Vad jag inte var beredd på var att fälla ut armbågarna och ladda tålamodet. Sista dagen med halva priset på inträde hade lockat in alla kinesiska enbarnsfamiljer inom 15 mils radie. Och de tog med mormor och morfar också. Men, när besöket avslutas med världens längsta undervattenstunnel för att besöka (det konstgjorda) havsdjupet så är det värt trängseln!

Akvariet ska ha all cred för att de verkar ha en uppriktig önskan om att inte bara hänföra, utan också upplysa!

Akvariet är uppdelat i olika zoner. Specialutställningen nu handlar om hur djurs attack- och försvarssystem har påverkat kampsporter. Jag förstår att olika djurs egenskaper har applicerats i utövandet, men jag fick inte helt med mig hur en räka kom in i bilden… Hade varit kul att se en ny version av Kill Bill där Uma får köra “räkan”. Sedan finns en utställning om hur floderna är jordens njure och att det inte är bra att äta hajfena. Tänk om fler kineser började dyka. Då skulle förhoppningsvis statusen på att äta dessa exotiska, hotade djur sjunka markant.

I Shanghai går det att låtsas att en är på rockkonsert framför alligatorinhägnaden!

Vid poolen med tre kinesiska alligatorer är trängseln nästan löjlig. Jag står tålmodigt och avvaktar tills en familj fått nog med suddiga mobilbilder och tar mig rad för rad framåt. På ytan simmar en gräsand. En herre att döma av det skimrande gröna huvudet. Under ytan avvaktar alligatorerna. Kanske är de inte riktigt på sitt bästa mathumör när det skriks och vevas runtomkring. Matro är det inte snack om. Ljudnivån skulle få en decibelmätare att slå volt på sig själv. Allt eftersom den tryckande trängseln övergår i ett mindre inbördeskrig börjar jag få nog. Sedan kommer en äldre man med ett barn på ett par år. Jag kastas, bokstavligen, åt sidan. Han knuffar helt enkelt bort mig, fullt medvetet. Jag repositionerar och täcker hans sikt på pin kiv. Ungen ska självklart se när andpappan blir alligatormat, men pappan unnar jag inte. Mitt tålamod tycks sedan inte tåla mer så jag backar undan.

Det blir både bättre och sämre. För att se pingvinerna är det bara att hoppa, eller vänta. Det är kö till sjöhästarna och för att komma längst fram till glaset vid sågfisken gäller det att vara alert när luckorna kommer. Genom Sydamerika, Polarzonen, Australien, Sydostasien och Hav & land är det ungefär lika. Vi lever med det, skrattar åt det och vinkar åt barnen. De är i alla fall bedårande och, ofta, mer intresserade av oss än några färgglada koraller.

När vi kommet till tredje våningen, neråt, närmar vi oss djuphavszonen. Det ska bjudas på rockor stora som vanliga familjers vardagsrumsmattor, sköldpaddor och hajar. Jag bävar för trängseln, men jublar när den 155 meter långa undervattenstunneln består av ett rullande band! Sakta åker vi igenom vattenvärlden och dyknerven rycker intensivt.