MONGOLIET RUNT, dag 2: Tsagaan Suvraga (White Mountain) växer upp som eldklippor i öknen

Färden fortsätter sydväst, genom ett bergspass. Damm hänger efter oss som en lång svans. Temperaturen ökar, luften blir torrare. Vi närmar oss en av världens största öknar, Gobiöknen. Vägen är dålig och vi vet inte riktigt hur länge vi ska färdas. Små ödlor och skalbaggar pilar runt bilen. Plötsligt förändrar landskapet sig och vi kör uppe på en kant. På vår vänstra sida faller marken ner i fantastiska formationer. De vita bergen Tsagaan Suvraga brinner i eftermiddagsljuset som letar sig ned genom det tunna molntäcket. Vinden viner och piskar stenar mot bilens plåt. Den är så stark att den går att luta sig mot!

Naturen är häpnadsväckande och överraskar ständigt med underverk

Efter några makalösa manövrar av både bil och chaufför nedför en stig tittar vi upp. Efter färden ned till foten av klipporna framgår det nu ännu tydligare hur dramatiskt det är. Efter några tappra försök att slå läger med tältet i gruset får vi acceptera att de veka pinnarna inte klarar den friska vinden som blåser. Chauffören Santak vet råd. Vi åker till en by där det faktiskt finns ett hotell. Två rum utan lås i en ensam, mörk korridor med en glödlampa i. Och, ingen mongolisk bosättning utan en basketkorg. Det sovjetiska inflytandet har tagit med sig sporten överallt.

Kvällsmaten intar vi på en restaurang med tre bord vägg i vägg. Det tar lång tid att lyckas komma överens om att vi vill ha mat. Chauffören Santak syns inte till och kan inte bistå. Vi tycker att våra gester (peka på grytorna, sedan våra munnar och samtidigt veva med en imaginär gaffel mot munnen) är övertydliga, men innan de två häpna kvinnorna förstår vad vi vill har det gått mer än 20 minuter. En kan ju fundera på vad de trodde vi ville… På en restaurang. Eller, i alla fall i ett hus med bilder på maträtter ovanför entrén och saltkar på borden. Maten bestod av spagetti-liknande pasta, små köttbitar och chilisås. Den enda maten som verkar existera på många platser i Mongoliet.